Att tala är silver, att tiga är guld?

Det händer att man talar när man borde vara tyst. Men det händer också att man är tyst när man borde tala.

Med jämna mellanrum skakas vi om i samhället. Något som inte borde ha hänt, har hänt. Det är fruktansvärt och man berörs illa. Tänk om det varit mitt barn och min familj som drabbats? Tänk om. Man förstår inte. Kan inte förstå, vill inte förstå. Fattar inte. Och alla var bara tysta. Ingen sa något. Även om de visste.

Andra saker pratar vi gärna om. Har du hört att han haft en kärleksaffär? Har du hört att de har vunnit på lotto? Har du hört att hon har fått sparken? Har du hört? Sånt kan man prata om. Hur mycket som helst. Saker som egentligen inte är så viktiga. För de kan hända precis vem som helst. Också dig eller mig.

Vi människor funderar så mycket på andra. Hur andra har det. Hur andra gör. Hur si och hur så. Är det viktigt att veta vem som har vunnit på lotto eller vem som dricker sig full varje kväll i sin ensamhet hemma? Är det viktigt, på riktigt?

Det är kanske inte så viktigt. Men det är mänskligt att reagera. Vi reagerar när vi ser något som är snett eller ovanligt. Det är snett att dricka sig full varje kväll. Det är ovanligt att vinna på lotto. Och det är mänskligt att fundera på andra människors göranden.

Till en viss gräns. Det vi förstår och det vi själva är kapabla till att göra, sånt som tolereras av samhället, sånt kan vi prata om. Men när det går riktigt fel, då människor gör grymma saker med andra människor, då tystnar vi. Då när vi borde ropa och skrika, protestera och säga emot för allt vad tygen håller. Då är vi skräckslagna, då förstår vi inte. Och då är vi tysta. Låtsas som om vi inte vet. För det vi inte pratar om, det finns inte.

Till den dagen då någon inte längre kan tiga. När tystnaden smärtar för mycket. Då nystas det upp. Och då gör det ont. Varför sa du inget mamma? Varför var du tyst pappa? Varför gjorde ni inget?? Frågor som det inte finns ett svar på.

Vi har ett ansvar för varandra. Ett stort ansvar. Med det menar jag inte att man ska prata om och ifrågasätta allt. Vi vet ju vilka samhällets regler är. Man ska få vinna på lotto utan att alla pratar om det. Man ska kunna få sparken utan att alla skvallrar om det. Det är ju inte det jag menar.

Men när vi ser något som är riktigt snett, när barn far illa. DÅ ska vi ropa. Då ska vi inte vara tysta och tro att det försvinner bara vi inte låtsas om det. Det försvinner inte. Tystnaden får det inte att gå bort. Och den som ser, den ska ta itu med det. Att vara tyst är inte att hålla med. Men ibland får man helt enkelt inte välja att vara tyst. Så enkelt, men så otroligt svårt.

Fyrkantiga plättar

Stekte plättar med barnen häromkvällen. Har gillat plättar ända sen jag var liten. Mommo bjöd alltid på nystekta plättar när vi hälsade på hos henne. Varje gång. Kunde inte förstå hur hon alltid stekte plättar just de dagar vi hälsade på. Det var något magiskt över det hela. Tror nästan att det beror på att lillebror och jag viskade ordet ”plättar” oavbrutet genom bilfönstret när vi körde hem till henne.

Ibland steker vi plättar här också. Det är roligt. Osigt, varmt, kladdigt men härligt. Man blir på så gott humör av plättar. Den här gången turades barnen om att steka. Vi fick vita plättar, svartprickiga plättar, bruna plättar och fyrkantiga plättar. De fyrkantiga var svårast att göra. De var nämligen de som skulle svängas i luften. Med en snygg skakning på stekpannan skulle de upp, svänga sig i luften och ner tillbaka i pannan. Inte så lätt. Men dottern fixade det. Och var mäkta stolt. Plättarna vek sig lite i kanterna och blev fyrkantiga, men som sagt, helt perfekta. Man märkte att det var stor möda bakom just de där plättarna. Och mat som är gjord med omsorg och kärlek är den godaste maten.

Skrev igår att det är viktigt att vara viktig. Det är också viktigt för barn att känna att de klarar av sin uppgift. Att den inte är för svår, men inte heller för lätt. Här svängde dottern plättarna i luften och var stolt över det. Mellankillen svängde plättarna med stekspaden och minstingen nöjde sig med att hälla i smeten i stekpannan. Alla var nöjda och glada, de tog sig an uppgiften med olika målsättning och alla fixade det på sitt sätt.

Är uppgiften för lätt, finns det ingen utmaning i att försöka klara den. Då kanske barnet inte ens ids försöka. Är uppgiften svår, kan det kännas övermäktigt. Och då behövs den där vuxne där, för att hjälpa, uppmuntra och stöda. Inte för att göra uppgiften själv, men för att finnas till hands. Just in case.

Har alltid tyckt om att ha barnen kring fötterna när jag fixar och trixar i köket. Åren jag var hemma bakade vi bröd, rullade köttbullar, rev morötter, bakade muffins och blåbärspaj. Osv. Osv. Barnen var oftast med, med händerna mitt i smeten. Det var kladdigt och rörigt men ROLIGT. Roligt med stora bokstäver. Det bästa med att ha barnen med sig i köket är att resultatet inte blir perfekt, men det känns ändå helt perfekt när man är tillsammans och grejar. Slutresultatet äter man ändå upp, så varför stressa med att det ska se perfekt ut? Och städa hinner man göra sen. Det har Karin sagt ;)

Det är viktigt att vara viktig

Lycka är en hundvalp. Det är sant, valpar är ljuvliga. Man kan inte hjälpa att hjärtat flödar över av lycka när den lilla valpen kommer springande eller när man följer med hans upptåg. Det handlar om en riktig guldklimp. 24 lurviga karat. Minst.

Ägnade många timmar i somras åt att titta på samspelet mellan barnen och valpen. De busar och leker tillsammans, de delar på en morot ibland, de gräver gropar i sandlådan och har hur roligt som helst. Det går inte att ta miste på den stora lyckan som både barn och valp känner.

Men att vara lillmatte eller lillhusse är inte enbart bus och skoj. Ska valpen må bra ska man ta ansvar för honom också. Sköta om honom och se till att han har får mat, motion och tillräckligt med vila.

Att ta ansvar kan vara att gå på promenad med valpen. Det är roligt att se hur barnet och hunden går bredvid varann. Barnet med rak rygg och hunden med viftande svans. Lyckan lyser ur ögonen på barnet som upplever sig ha ett stort ansvar. En betydelsefull uppgift som just det barnet ansvarar för. Ett sånt förtroende gör att barnet växer. Och då menar jag inte bara på längden. Barnet växer inombords också och det syns utåt. På hållningen. På glädjen i blicken.

Ibland, i vår iver att ta hand om och hjälpa våra barn, tar vi över uppgifter som kunde vara deras. Uppgifter som barnen bra klarar av att göra själva. Som att gå på korta hundpromenader eller att plocka undan från köksbordet. Klä på sig själva på morgonen fast sömnen ännu kliar i ögonen. Kanske tar vi över uppgiften för att det går snabbare och smidigare? För oss, ja. Eller kanske gör vi det av vår välvilja? Vad vet jag? Men vad lär barnet sig? I värsta fall att barnets insats inte räknas. De vuxna gör det ändå snabbare och effektivare och bättre. Hur går det då med barnets självkänsla?

Det är viktigt att känna sig viktig. Speciellt för det lilla barnet som håller på att växa upp. Det är viktigt att ha en uppgift som gör att man känner sig betydelsefull. Att man känner att man räknas och behövs. Inte minst när man är minst.

Varför inte?

Har många gånger tänkt på hur ofta ordet ”inte” används när man pratar med barn. Eller pratar och pratar. Man förbjuder. ”Gör inte så”, ”Hoppa inte”, ”Ät inte med fingrarna”, ”Ropa inte” osv. Det finns hur mycket som helst som barnen inte ska göra. Och ändå gör de precis det man sagt åt dem att inte göra. Hur många föräldrar har väl inte slitit sitt hår över det, jag bara undrar?

Både hemma med egna barn och på jobbet med andras barn har jag medvetet försökt att låta bli att använda ordet ”inte”. Det är enormt svårt. Ordet slinker ut hela tiden, men lite bättre går det för mig dag för dag. Så klart att man ibland måste använda ”inte”, men i många fall går det att säga på ett annat sätt. ”Ät med besticken”, ”Klättra ner”, ”Prata med svagare röst”, osv.

Idag på jobbet märkte jag plötsligt hur ofta ungdomarna också använder ordet ”inte”. ”Jag orkar inte”, ”Jag kan inte”, ”Jag bryr mig inte”. Det är ganska motivationsdödande att höra det där dagarna i ända, så helt apropå uppfann vi ”Inte-leken”. En mycket enkel lek som gick ut på att man helt enkelt skulle låta bli att säga ”inte”. Hur säger man ”Jag kan inte” utan att använda ”inte”? Kanske man väljer att säga ”Jag ska lära mig ” eller ”Jag vill lära mig” istället? Det är svårt att tänka om. Jättejättesvårt. Men jag tror att vi hade vår allra bästa matematiklektion genom tiderna idag. Och det beror inte på att jag är en duktig matematiklärare. Utan helt enkelt på att vi råkade komma på att leka ”Inte-leken”.

Ungdomarna ansträngde sig verkligen för att låta bli att säga ”inte”. Pratet som jag annars får tysta ner, försvann nästan helt. Istället fick vi arbetsro och ungdomarna blev mera eftertänksamma och vänliga i orden när de tilltalade varandra. Och jag fick mig igen en tankeställare. Bara för att vi lämnade bort det lilla ordet ”inte”.

Konstigt att vi fokuserar på sånt som vi inte ska göra, istället för att fokusera på sånt vi ska göra. Det tåls att tänka på. Också :)

Brr, nu är det höst

Valpen har blivit tonåring, tror jag. Han brölar högljutt när någon knackar på dörren. Han brölar högljutt när han sitter i trappan och tittar ner på oss andra. Har aldrig hört nåt liknande ljud ur en hund. Korna som brölar kl 18 på kvällen låter precis så där. Men en hund? Han måste vara tonåring nu. Det är den enda logiska förklaringen.

En stor del av dagen har tillbringats på sportplanen. I isande vind. I klädsel enligt "lager-på-lager". Kallt men roligt. Härligt att se barnens entusiasm och vilja att vara med. Sånt blir man glad av. Fast man fryser.

Gillar det här med årstider. Varje årstid har sin tjusning. Sin speciella känsla. Synd bara att man inte alltid hinner med just när det gäller den egna klädseln. Fast det kanske är så som man brukar säga: Man ska svettas in sommaren och frysa in vintern.

Att gå i koppel

Valpen håller på att bli stor nu. Eller stor och stor. Större än tidigare i varje fall. STOR blir han nog aldrig. Han har helt enkelt fel gener för det.

Hundar ska hållas kopplade när de är ute. Så står det i lagen. Bara för Valpen att träna det då. Att gå i koppel, alltså. Fast han nu är en landsbygdshund. Men lagen gäller på landet också.

Att gå i koppel är inte så lätt som man skulle kunna tro. Att sätta halsbandet på är inget problem, tvärtom, det är roligt. Svansen viftar glatt. Att gå i koppel på gårdsplanen är inte heller ett problem. Men när vi ska gå av gårdsplanen ut på vägen, då är det stopp. Valpen sätter sig på bakhasorna och vägrar gå en endaste meter till. Jag bär honom några meter och sätter ner honom. Ibland lyckas det och han fortsätter promenaden. Ibland sätter han sig på bakhasorna igen. Jag lockar och pockar, men nej. Han vägrar. Bara att bära en bit till. Sen går det bra.

Bäst funkar våra promenader när Valpen får gå utan koppel. Då får han göra lite som han vill. Han snusar, äter gräs, jagar fjärilar, går sakta och springer sen hårt. Han är lycklig helt enkelt, det syns. Han har stenhård koll på mig och låter mig inte försvinna ur sikte. Han har inte farit på helt egna upptäcktsfärder. Ännu i alla fall.

Vi tränar vidare med kopplet. Han är snart fullvuxen och får mer egen vilja. Så kopplet kommer att behövas. Och hundar ska vara kopplade. Så är det bara.

Det är annorlunda när det gäller barn. Helt tvärtom egentligen. När de är små har man dem ”kopplade” till sig. Man vet exakt var de håller hus, vad de gör, vad de känner och vad de behöver. Vartefter barnen blir äldre ger man dem lösare tyglar. Lite som ett flexikoppel, ni vet. Ett sånt som flexar och kan vara långt ibland och kort ibland, helt enligt behovet. Så småningom kommer dagen när man ska låta barnen gå helt okopplade. De ska klara sig själv. Och det gör de, bara man vågar släppa kopplet och litar på att de klarar sig med det man som förälder försökt lära dem när de var små.

Det finns föräldrar som inte släpper kopplet, inte ens till sina vuxna barn. Beror det på att föräldrarna inte litar på sina barn, eller beror det på att föräldrarna inte vågar vara ensamma med sig själva? Ett vuxet barn som inte längre är kopplat lämnar inte sina föräldrar. Det vuxna barnet kommer tillbaka för att fråga om råd, för att se hur föräldrarna har det. Inte för att barnet måste, utan för att det vill. Att släppa kopplet är att visa sin kärlek, sin tro på att barnet fixar det som livet har att komma med. Att släppa kopplet är inte detsamma som att överge. Inte när det gäller vuxna barn.

Med hundar är det sen nåt helt annat.

Det krävs en hel by för att uppfostra ett barn...

Det sägs att det krävs en hel by för att uppfostra ett barn. Krävs det det? Tror inte på något sätt att man måste bo i en by för att kunna uppfostra ett barn. Men ”bysbor” behöver man.

”Bysborna” kan finnas i granngården, i dagis eller i skolan etc. ”Bysborna” är vuxna i barnets närhet, helt enkelt. De finns där runt barnet och formar det. Är övertygad om att barnuppfostran på inget sätt är enmansgöra. Det krävs fler människor. Så många som det finns i en hel by. Minst.

Läste i somras en kolumn som Christoph Treier skrivit. Den handlade just om hur barnets självkänsla formas. Christoph hävdar att det inte är enbart föräldrarna som formar barnets självkänsla, minst lika stor betydelse för självkänslan har andra vuxna i barnets närhet. Vuxna som den där grannfrun som någon gång sticker sig in på en kaffe, eller mormodern som låter barnen övernatta hos sig ibland. Alla de där vuxna som barnet möter i sin vardag. De där vuxna som tar sig tid att lyssna på barnet och att se det.

Det gäller alltså att hitta bra ”bysbor” för barnen. Och att själv våga släppa taget lite grann om sina barn. Att låta dem umgås och ha roligt tillsammans med andra vuxna. Att förstå att man som förälder inte är mindre värd fast barnet tycker om andra vuxna. Din föräldraroll kan ingen någonsin ta ifrån dig, men att vara förälder innebär också att man ger utrymme för barnet att utvecklas till en egen person med egna åsikter. Till det behövs just de där ”bysborna”.

Det kan göra ont att se sina barn bli stora, att märka att navelsträngen håller på att sträckas ut för att sen klippas av. Det kan smärta att se att barnen börjar klara sig själva utan att du är med hela tiden.

Men tänk då efter, är du här för barnens skull, eller är barnen här för din skull? Bekräftar du barnen eller behöver du dem för att bekräfta dig? Det är en milsvid skillnad. Som fram och tillbaka till månen, ungefär.

Bland hundar och barn

Hos oss har vi en mycket liten, men ack så lurvig och söt familjemedlem. Valpen. Han är familjens medelpunkt och är på ett mycket charmant men diskret sätt medveten om det. Den lilla Valpens kärlek ska räcka till många och det gör den också.

Det händer ibland att nåt av barnen säger att ”Valpen tycker mer om de andra än om mig”. Jag försöker gång på gång förklara att Valpen tycker massor om alla. Men det är svårt för en liten en att förstå. De små händerna vill ibland hålla valpen hårt för att han ska vara mest tillsammans med just det handparets ägare. Han är tålmodig vår valp, men jag ser ändå att han kanske hellre skulle vara på golvet för sig själv ibland. Men som sagt, han hänger tålmodigt med. Den förmågan har små valpar.

Inte förstår jag heller hur Valpens kärlek kan räcka till alla. Men det gör den. Ingen kan tvinga Valpen att älska, inte fast hur hårt de små händerna håller i. Han väljer själv. Han älskar alla som tycker om honom, går på promenad med honom, ger honom mat och kliar honom bakom örat. Och den kärleken räcker till ALLA som behöver och vill ha den.

Konstigt det där med kärlek, ju mer man ger, desto mer får man. Men det är en viss skillnad på att kräva och att få. Och just det är inte så lätt för ett litet handpar som håller en liten lurvig Valp att förstå.