Varför inte?

Har många gånger tänkt på hur ofta ordet ”inte” används när man pratar med barn. Eller pratar och pratar. Man förbjuder. ”Gör inte så”, ”Hoppa inte”, ”Ät inte med fingrarna”, ”Ropa inte” osv. Det finns hur mycket som helst som barnen inte ska göra. Och ändå gör de precis det man sagt åt dem att inte göra. Hur många föräldrar har väl inte slitit sitt hår över det, jag bara undrar?

Både hemma med egna barn och på jobbet med andras barn har jag medvetet försökt att låta bli att använda ordet ”inte”. Det är enormt svårt. Ordet slinker ut hela tiden, men lite bättre går det för mig dag för dag. Så klart att man ibland måste använda ”inte”, men i många fall går det att säga på ett annat sätt. ”Ät med besticken”, ”Klättra ner”, ”Prata med svagare röst”, osv.

Idag på jobbet märkte jag plötsligt hur ofta ungdomarna också använder ordet ”inte”. ”Jag orkar inte”, ”Jag kan inte”, ”Jag bryr mig inte”. Det är ganska motivationsdödande att höra det där dagarna i ända, så helt apropå uppfann vi ”Inte-leken”. En mycket enkel lek som gick ut på att man helt enkelt skulle låta bli att säga ”inte”. Hur säger man ”Jag kan inte” utan att använda ”inte”? Kanske man väljer att säga ”Jag ska lära mig ” eller ”Jag vill lära mig” istället? Det är svårt att tänka om. Jättejättesvårt. Men jag tror att vi hade vår allra bästa matematiklektion genom tiderna idag. Och det beror inte på att jag är en duktig matematiklärare. Utan helt enkelt på att vi råkade komma på att leka ”Inte-leken”.

Ungdomarna ansträngde sig verkligen för att låta bli att säga ”inte”. Pratet som jag annars får tysta ner, försvann nästan helt. Istället fick vi arbetsro och ungdomarna blev mera eftertänksamma och vänliga i orden när de tilltalade varandra. Och jag fick mig igen en tankeställare. Bara för att vi lämnade bort det lilla ordet ”inte”.

Konstigt att vi fokuserar på sånt som vi inte ska göra, istället för att fokusera på sånt vi ska göra. Det tåls att tänka på. Också :)