Fjärilen

En fjäril flög in genom köksfönstret häromdagen. Stackarn. Fjärilar blir så vimsiga av att hamna på fel sida av fönstret. De flyger oavbrutet in i fönstret och försöker banka sig ut. Men det går ju inte. Bara för mig att ta ett glas och försiktigt försöka fånga in fjärilen för att sedan kunna släppa ut den igen där den hör hemma. På andra sidan fönstret. Bland blommorna och de andra vackra flygfäna.

Fjärilar är otroligt vackra. Så vackra så att jag knappt kan se mig mätt på dem. Men inte skulle jag ändå komma på idén att inte släppa ut en vilsen fjäril för det. Fjärilar mår bäst av att flyga omkring lite hur de tycker. Så verkar det åtminstone när man betraktar dem så här utifrån.

Fjärilar är lite som människor. Som kärlek kanske också. Tänk dig att du ser den vackraste människa du nånsin sett. Du gör allt för att fånga henne, du gör allt för att hon ska bli din. Bara din. Du sköter om henne, ger henne allt. Vaktar henne så att hon inte ska kunna skada sig. Ändå dör hon, eller den. Kärleken. Och du kan inte förstå vad som hände.

Att älska är inte det samma som att äga, domdera villkor eller att stänga in. Tvärtom. Att älska är att våga låta sin älskade vara just så som hon är. Och att älska henne just därför.

Och har man tur, så sätter sig fjärilen mitt på ens nos. Inte för att du ville det, utan för att den bara råkade hamna där :) Titta på bilden ovan!

En fyrkantig fiskbit och en påse frysta grönsaker

Brukar då och då titta på matlagningsprogram i tv. Det är fascinerande att se hur duktiga kockar svänger i hop de läckraste maträtter. Lite olika stilar har alla kockar, vissa gör si och vissa så, men slutresultatet ser alltid helt perfekt ut.

Alla de där kockarna säger att a och o i matlagning är bra råvaror. Det ska vara fina grönsaker, bra kött och alldeles färsk fisk. Äkta smör och äkta grädde. Då blir det gott. Och det tvivlar jag inte ett ögonblick på.

Men. Hur är det med oss andra då? Vi vardagskockar som sliter oss i håret efter en tung arbetsdag när vi ska ta itu med kvällsmaten. Hur ska vi få till en god måltid? När jag kikar in i mitt kylskåp ser jag varken fräscha grönsaker eller en fin bit kött. För att nu inte tala om den färska fisken. Den lyser med sin frånvaro. Istället hittar jag en påse frysta grönsaker och en fryst sejbit i frysen. Med lite tur hittar jag ett paket fryst malet kött också.

Vi vardagskockar har lite andra förutsättningar. Vi får sänka ribban lite grann, en meter eller så. Det man svänger ihop av en påse frysta grönsaker och en fyrkantig fiskbit kan inte bli likadant som tv-kocken svänger ihop av sina färska råvaror. Säger inte att det blir sämre heller. Det är bara annorlunda. Och huvudsaken är väl ändå att man blir mätt så att man orkar vandra vidare?

Så där är det med så mycket annat också. Tänker ibland på hur mycket saker människor köper åt sig. Det ska vara fina bilar, telefoner, tv-apparater och datorer. Bostaden ska vara i perfekt skick, trädgården lika så och bilarna ska alltid vara glänsande fina. Det är lite som med kockarnas råvaror, man vill ha det bästa för då blir livskvaliteten hög. Eller blir den?

Tror att vardagskockarna har det här på klart. Ingredienserna behöver inte vara av den allra finaste kvaliteten. Det går bra med helt vanliga ingredienser. Och är det inte ändå så att mat som är tillredd med kärlek och tillhöftad enligt tillgången på ingredienser, är den allra godaste maten? Kanske det då är likadant med livet? Det materiella behöver inte vara det allra bästa så länge det finns kärlek och utrymme för olikheter.

Med det här vill jag inte påstå att det inte är underbart att få en riktigt fin middag, tillredd av de finaste ingredienserna av den bästa kocken i staden. Det är underbart. Men inte om man får det varje dag. Då tröttnar man. Lagom är bäst. I längden.

Bland hundar och barn

Hos oss har vi en mycket liten, men ack så lurvig och söt familjemedlem. Valpen. Han är familjens medelpunkt och är på ett mycket charmant men diskret sätt medveten om det. Den lilla Valpens kärlek ska räcka till många och det gör den också.

Det händer ibland att nåt av barnen säger att ”Valpen tycker mer om de andra än om mig”. Jag försöker gång på gång förklara att Valpen tycker massor om alla. Men det är svårt för en liten en att förstå. De små händerna vill ibland hålla valpen hårt för att han ska vara mest tillsammans med just det handparets ägare. Han är tålmodig vår valp, men jag ser ändå att han kanske hellre skulle vara på golvet för sig själv ibland. Men som sagt, han hänger tålmodigt med. Den förmågan har små valpar.

Inte förstår jag heller hur Valpens kärlek kan räcka till alla. Men det gör den. Ingen kan tvinga Valpen att älska, inte fast hur hårt de små händerna håller i. Han väljer själv. Han älskar alla som tycker om honom, går på promenad med honom, ger honom mat och kliar honom bakom örat. Och den kärleken räcker till ALLA som behöver och vill ha den.

Konstigt det där med kärlek, ju mer man ger, desto mer får man. Men det är en viss skillnad på att kräva och att få. Och just det är inte så lätt för ett litet handpar som håller en liten lurvig Valp att förstå.