Det sägs att det krävs en hel by för att uppfostra ett barn. Krävs det det? Tror inte på något sätt att man måste bo i en by för att kunna uppfostra ett barn. Men ”bysbor” behöver man.
”Bysborna” kan finnas i granngården, i dagis eller i skolan etc. ”Bysborna” är vuxna i barnets närhet, helt enkelt. De finns där runt barnet och formar det. Är övertygad om att barnuppfostran på inget sätt är enmansgöra. Det krävs fler människor. Så många som det finns i en hel by. Minst.
Läste i somras en kolumn som Christoph Treier skrivit. Den handlade just om hur barnets självkänsla formas. Christoph hävdar att det inte är enbart föräldrarna som formar barnets självkänsla, minst lika stor betydelse för självkänslan har andra vuxna i barnets närhet. Vuxna som den där grannfrun som någon gång sticker sig in på en kaffe, eller mormodern som låter barnen övernatta hos sig ibland. Alla de där vuxna som barnet möter i sin vardag. De där vuxna som tar sig tid att lyssna på barnet och att se det.
Det gäller alltså att hitta bra ”bysbor” för barnen. Och att själv våga släppa taget lite grann om sina barn. Att låta dem umgås och ha roligt tillsammans med andra vuxna. Att förstå att man som förälder inte är mindre värd fast barnet tycker om andra vuxna. Din föräldraroll kan ingen någonsin ta ifrån dig, men att vara förälder innebär också att man ger utrymme för barnet att utvecklas till en egen person med egna åsikter. Till det behövs just de där ”bysborna”.
Det kan göra ont att se sina barn bli stora, att märka att navelsträngen håller på att sträckas ut för att sen klippas av. Det kan smärta att se att barnen börjar klara sig själva utan att du är med hela tiden.
Men tänk då efter, är du här för barnens skull, eller är barnen här för din skull? Bekräftar du barnen eller behöver du dem för att bekräfta dig? Det är en milsvid skillnad. Som fram och tillbaka till månen, ungefär.
Jag tror att vi är här för varandras skull.
SvaraRaderaJag har lärt mig väldigt mycket av både egna barn och av andras barn, på samma sätt som jag tror att de har lärt sig av mig. Skillnaden är att som vuxen borde man ha lärt sig att lyfta fram barnet framom sig själv. Som vuxen behöver du inte ett barns bekräftelse av din egen person.
Däremot behöver en liten växande människa den vuxnas bekräftelse.
Bra inlägg, igen Sis!
Alldeles! Vi är här för varandra och lär av varandra, både av äldre och yngre. Precis som det ska vara :)
SvaraRaderaTror tyvärr att det finns en hel del vuxna som vill ha bekräftelse av sina barn utan att vara medvetna om det. Men hur påverkar det barnen? Det har jag ingen aning om just nu. Ska tänka lite till :)
Spontant känner jag det som att barnet blir förälder åt sin förälder, fastän det inte kan varken förstå eller skall behöva bära det ansvaret. Och det är tungt, men man ser det ibland. Det är svårt det där, för en förälder är också ett barn längst inne och finns det mycket obearbetat i bagaget så är det inte lätt för ett litet barn i den familjen.
SvaraRaderaMärker att vi har en hel del att prata om, Karin! Får nog börja fundera allvarligt på att åka till Åland på semester snart ;)Kram!
SvaraRaderaVälkommen:) Kram
SvaraRadera