Fyrkantiga plättar

Stekte plättar med barnen häromkvällen. Har gillat plättar ända sen jag var liten. Mommo bjöd alltid på nystekta plättar när vi hälsade på hos henne. Varje gång. Kunde inte förstå hur hon alltid stekte plättar just de dagar vi hälsade på. Det var något magiskt över det hela. Tror nästan att det beror på att lillebror och jag viskade ordet ”plättar” oavbrutet genom bilfönstret när vi körde hem till henne.

Ibland steker vi plättar här också. Det är roligt. Osigt, varmt, kladdigt men härligt. Man blir på så gott humör av plättar. Den här gången turades barnen om att steka. Vi fick vita plättar, svartprickiga plättar, bruna plättar och fyrkantiga plättar. De fyrkantiga var svårast att göra. De var nämligen de som skulle svängas i luften. Med en snygg skakning på stekpannan skulle de upp, svänga sig i luften och ner tillbaka i pannan. Inte så lätt. Men dottern fixade det. Och var mäkta stolt. Plättarna vek sig lite i kanterna och blev fyrkantiga, men som sagt, helt perfekta. Man märkte att det var stor möda bakom just de där plättarna. Och mat som är gjord med omsorg och kärlek är den godaste maten.

Skrev igår att det är viktigt att vara viktig. Det är också viktigt för barn att känna att de klarar av sin uppgift. Att den inte är för svår, men inte heller för lätt. Här svängde dottern plättarna i luften och var stolt över det. Mellankillen svängde plättarna med stekspaden och minstingen nöjde sig med att hälla i smeten i stekpannan. Alla var nöjda och glada, de tog sig an uppgiften med olika målsättning och alla fixade det på sitt sätt.

Är uppgiften för lätt, finns det ingen utmaning i att försöka klara den. Då kanske barnet inte ens ids försöka. Är uppgiften svår, kan det kännas övermäktigt. Och då behövs den där vuxne där, för att hjälpa, uppmuntra och stöda. Inte för att göra uppgiften själv, men för att finnas till hands. Just in case.

Har alltid tyckt om att ha barnen kring fötterna när jag fixar och trixar i köket. Åren jag var hemma bakade vi bröd, rullade köttbullar, rev morötter, bakade muffins och blåbärspaj. Osv. Osv. Barnen var oftast med, med händerna mitt i smeten. Det var kladdigt och rörigt men ROLIGT. Roligt med stora bokstäver. Det bästa med att ha barnen med sig i köket är att resultatet inte blir perfekt, men det känns ändå helt perfekt när man är tillsammans och grejar. Slutresultatet äter man ändå upp, så varför stressa med att det ska se perfekt ut? Och städa hinner man göra sen. Det har Karin sagt ;)