Att gå i koppel

Valpen håller på att bli stor nu. Eller stor och stor. Större än tidigare i varje fall. STOR blir han nog aldrig. Han har helt enkelt fel gener för det.

Hundar ska hållas kopplade när de är ute. Så står det i lagen. Bara för Valpen att träna det då. Att gå i koppel, alltså. Fast han nu är en landsbygdshund. Men lagen gäller på landet också.

Att gå i koppel är inte så lätt som man skulle kunna tro. Att sätta halsbandet på är inget problem, tvärtom, det är roligt. Svansen viftar glatt. Att gå i koppel på gårdsplanen är inte heller ett problem. Men när vi ska gå av gårdsplanen ut på vägen, då är det stopp. Valpen sätter sig på bakhasorna och vägrar gå en endaste meter till. Jag bär honom några meter och sätter ner honom. Ibland lyckas det och han fortsätter promenaden. Ibland sätter han sig på bakhasorna igen. Jag lockar och pockar, men nej. Han vägrar. Bara att bära en bit till. Sen går det bra.

Bäst funkar våra promenader när Valpen får gå utan koppel. Då får han göra lite som han vill. Han snusar, äter gräs, jagar fjärilar, går sakta och springer sen hårt. Han är lycklig helt enkelt, det syns. Han har stenhård koll på mig och låter mig inte försvinna ur sikte. Han har inte farit på helt egna upptäcktsfärder. Ännu i alla fall.

Vi tränar vidare med kopplet. Han är snart fullvuxen och får mer egen vilja. Så kopplet kommer att behövas. Och hundar ska vara kopplade. Så är det bara.

Det är annorlunda när det gäller barn. Helt tvärtom egentligen. När de är små har man dem ”kopplade” till sig. Man vet exakt var de håller hus, vad de gör, vad de känner och vad de behöver. Vartefter barnen blir äldre ger man dem lösare tyglar. Lite som ett flexikoppel, ni vet. Ett sånt som flexar och kan vara långt ibland och kort ibland, helt enligt behovet. Så småningom kommer dagen när man ska låta barnen gå helt okopplade. De ska klara sig själv. Och det gör de, bara man vågar släppa kopplet och litar på att de klarar sig med det man som förälder försökt lära dem när de var små.

Det finns föräldrar som inte släpper kopplet, inte ens till sina vuxna barn. Beror det på att föräldrarna inte litar på sina barn, eller beror det på att föräldrarna inte vågar vara ensamma med sig själva? Ett vuxet barn som inte längre är kopplat lämnar inte sina föräldrar. Det vuxna barnet kommer tillbaka för att fråga om råd, för att se hur föräldrarna har det. Inte för att barnet måste, utan för att det vill. Att släppa kopplet är att visa sin kärlek, sin tro på att barnet fixar det som livet har att komma med. Att släppa kopplet är inte detsamma som att överge. Inte när det gäller vuxna barn.

Med hundar är det sen nåt helt annat.