Det är viktigt att vara viktig

Lycka är en hundvalp. Det är sant, valpar är ljuvliga. Man kan inte hjälpa att hjärtat flödar över av lycka när den lilla valpen kommer springande eller när man följer med hans upptåg. Det handlar om en riktig guldklimp. 24 lurviga karat. Minst.

Ägnade många timmar i somras åt att titta på samspelet mellan barnen och valpen. De busar och leker tillsammans, de delar på en morot ibland, de gräver gropar i sandlådan och har hur roligt som helst. Det går inte att ta miste på den stora lyckan som både barn och valp känner.

Men att vara lillmatte eller lillhusse är inte enbart bus och skoj. Ska valpen må bra ska man ta ansvar för honom också. Sköta om honom och se till att han har får mat, motion och tillräckligt med vila.

Att ta ansvar kan vara att gå på promenad med valpen. Det är roligt att se hur barnet och hunden går bredvid varann. Barnet med rak rygg och hunden med viftande svans. Lyckan lyser ur ögonen på barnet som upplever sig ha ett stort ansvar. En betydelsefull uppgift som just det barnet ansvarar för. Ett sånt förtroende gör att barnet växer. Och då menar jag inte bara på längden. Barnet växer inombords också och det syns utåt. På hållningen. På glädjen i blicken.

Ibland, i vår iver att ta hand om och hjälpa våra barn, tar vi över uppgifter som kunde vara deras. Uppgifter som barnen bra klarar av att göra själva. Som att gå på korta hundpromenader eller att plocka undan från köksbordet. Klä på sig själva på morgonen fast sömnen ännu kliar i ögonen. Kanske tar vi över uppgiften för att det går snabbare och smidigare? För oss, ja. Eller kanske gör vi det av vår välvilja? Vad vet jag? Men vad lär barnet sig? I värsta fall att barnets insats inte räknas. De vuxna gör det ändå snabbare och effektivare och bättre. Hur går det då med barnets självkänsla?

Det är viktigt att känna sig viktig. Speciellt för det lilla barnet som håller på att växa upp. Det är viktigt att ha en uppgift som gör att man känner sig betydelsefull. Att man känner att man räknas och behövs. Inte minst när man är minst.

Det krävs en hel by för att uppfostra ett barn...

Det sägs att det krävs en hel by för att uppfostra ett barn. Krävs det det? Tror inte på något sätt att man måste bo i en by för att kunna uppfostra ett barn. Men ”bysbor” behöver man.

”Bysborna” kan finnas i granngården, i dagis eller i skolan etc. ”Bysborna” är vuxna i barnets närhet, helt enkelt. De finns där runt barnet och formar det. Är övertygad om att barnuppfostran på inget sätt är enmansgöra. Det krävs fler människor. Så många som det finns i en hel by. Minst.

Läste i somras en kolumn som Christoph Treier skrivit. Den handlade just om hur barnets självkänsla formas. Christoph hävdar att det inte är enbart föräldrarna som formar barnets självkänsla, minst lika stor betydelse för självkänslan har andra vuxna i barnets närhet. Vuxna som den där grannfrun som någon gång sticker sig in på en kaffe, eller mormodern som låter barnen övernatta hos sig ibland. Alla de där vuxna som barnet möter i sin vardag. De där vuxna som tar sig tid att lyssna på barnet och att se det.

Det gäller alltså att hitta bra ”bysbor” för barnen. Och att själv våga släppa taget lite grann om sina barn. Att låta dem umgås och ha roligt tillsammans med andra vuxna. Att förstå att man som förälder inte är mindre värd fast barnet tycker om andra vuxna. Din föräldraroll kan ingen någonsin ta ifrån dig, men att vara förälder innebär också att man ger utrymme för barnet att utvecklas till en egen person med egna åsikter. Till det behövs just de där ”bysborna”.

Det kan göra ont att se sina barn bli stora, att märka att navelsträngen håller på att sträckas ut för att sen klippas av. Det kan smärta att se att barnen börjar klara sig själva utan att du är med hela tiden.

Men tänk då efter, är du här för barnens skull, eller är barnen här för din skull? Bekräftar du barnen eller behöver du dem för att bekräfta dig? Det är en milsvid skillnad. Som fram och tillbaka till månen, ungefär.