Vem litar väl på en mager kock?

Ibland när man är på restaurang kan man få se en skymt av kocken. Oftast håller han sig bara i köket var han tillreder de allra läckraste rätterna. Han, skriver jag, bilden vi har av en kock är just det. En han med riktigt stor och tjock mage. För vem litar nu på en mager kock? Ärligt?

Likadant är det med bilverkstäderna. Skulle du lita på en bilmekaniker klädd i en BOSS kostym, struken vit skjorta och slips? Skulle du ens tro att han har en susning om var motorn sitter på bilen? Tror inte det. Skulle inte tro att en sån mekaniker skulle kunna fixa min trilskande bil. Never ever. Jag skulle utan ett ögonblicks tvekan föra min bil till en annan verkstad. Där mekanikerna är klädda i oljiga overaller. Då märker man att de vet vad de sysslar med. För man blir smutsig av att hålla på med bilar. Det har tom. jag märkt.

Så har vi lyssnarna. Ni vet de där goda, kloka lyssnarna som alltid har rätt ord att säga till dig. Lyssnarna som förstår dig, som får dig att tänka, att reflektera och förstå sambanden. Hur blir man en eftertänksam och klok tänkare? Tror att det är som med bilmekanikern i det här fallet. Ju fläckigare overall, dess bättre.

Har man upplevt trassel, vet man vad trassel är. Man vet hur det känns när livet strular. Man har varit tvungen att tänka till. Inte bara en gång, utan många gånger. Man har sökt lösningar. Man har rannsakat sig själv. Granskat sig själv från innan och utan. Sånt får man insikter av och man blir en mästare på att lyssna. Att titta under ytan och förstå vad det egentligen handlar om.

Tillbaka till den magre kocken. Hur ska han kunna veta vad som är gott? Han har ju inte ens smakat. Å andra sidan finns det undantag, det finns det alltid. Det finns magra kockar som kan laga läcker mat. Men de är väldigt få.

Bland hundar och barn

Hos oss har vi en mycket liten, men ack så lurvig och söt familjemedlem. Valpen. Han är familjens medelpunkt och är på ett mycket charmant men diskret sätt medveten om det. Den lilla Valpens kärlek ska räcka till många och det gör den också.

Det händer ibland att nåt av barnen säger att ”Valpen tycker mer om de andra än om mig”. Jag försöker gång på gång förklara att Valpen tycker massor om alla. Men det är svårt för en liten en att förstå. De små händerna vill ibland hålla valpen hårt för att han ska vara mest tillsammans med just det handparets ägare. Han är tålmodig vår valp, men jag ser ändå att han kanske hellre skulle vara på golvet för sig själv ibland. Men som sagt, han hänger tålmodigt med. Den förmågan har små valpar.

Inte förstår jag heller hur Valpens kärlek kan räcka till alla. Men det gör den. Ingen kan tvinga Valpen att älska, inte fast hur hårt de små händerna håller i. Han väljer själv. Han älskar alla som tycker om honom, går på promenad med honom, ger honom mat och kliar honom bakom örat. Och den kärleken räcker till ALLA som behöver och vill ha den.

Konstigt det där med kärlek, ju mer man ger, desto mer får man. Men det är en viss skillnad på att kräva och att få. Och just det är inte så lätt för ett litet handpar som håller en liten lurvig Valp att förstå.