Du äger!

Läste häromdagen Mia Törnbloms ”Du äger”. Den handlade om självkänsla och hur vi kan jobba med att stärka självkänslan. Vilken fantastisk bok! Den borde alla läsa. Alla. Oavsett om man anser sig ha god självkänsla eller inte.

Det är inte så lätt att sätta fingret på vad självkänsla är. Självkänsla handlar om hur du ser på dig själv. Är du en värdefull och bra typ? Duger du även om du inte är perfekt och även om det skiter sig ibland? Känner du att du kan påverka ditt liv, eller tycker du att det är andra som har kontrollen och du bara måste hänga med? Kan du misslyckas eller skyller du på andra när du misslyckas i arbetet eller i privatlivet? Kan du förlåta dig själv för dina misslyckanden?

Din självkänsla påverkar också hur du beter dig gentemot andra människor. Den påverkar naturligtvis hur du beter dig mot dig själv också, men det drabbar ju enbart dig själv. En person med dålig självkänsla är jobbig att umgås med. Det skriver Mia Törnblom och hon vet vad hon talar om. Hon hörde till de jobbiga tidigare. Tills hon fick självinsikt och kunde börja jobba med sin självkänsla.

En människa med dålig självkänsla behöver ideligen bekräftelse av andra människor. Hon suger i sig av de andras beundran och vill ha mer och mer. Allting kretsar kring henne. På bekostnad av andra. Men det inser hon inte förrän hon nått självinsikt.

Och DET är svårt. Att bli medveten om hur man själv är som människa. Att bli medveten om sina tankar, sina värderingar, sina drömmar, sina mål och hur de påverkar ens beteende. Det är så mycket lättare att se andras fel och brister. Att se sig själv i spegeln, DET är det svåra. För det gör ont. Riktigt ont ibland.

Vet du varför du tycker att chefen är en skitstövel? Vet du varför du ogillar din granne? Vet du varför du känner att du vill hämnas på någon som gjort dig illa? Har du tänkt på det nån gång? På riktigt?

Tänk på chefen. Är han i dina ögon en looser? Kunde du göra hans jobb bättre än han gör? Vad beror det på att tänker du så här? Är fullt medveten om att det är svårt att vara chef. Supersvårt. Det finns bra chefer och det finns dåliga chefer. Och allt däremellan. Men det är inte det det handlar om. Utan hur DU tänker om din chef.

Tänk på grannen. Är han i dina ögon en uppblåst skrytmåns som haft turen att få ett bra jobb med hög lön, men egentligen inte förtjänar det? Hur kommer det sig att du tänker du så här? Kan det vara för att du gärna själv skulle ha hans jobb? Och om det inte är det, hur kommer det sig då att du tycker att han inte förtjänar sitt jobb? För egentligen, vad har du med det att göra? Hans framgång hotar väl inte din existens? Igen handlar det om dina tankar. Hur du tänker.

Tänk på den du vill hämnas på. Sen tittar du dig själv i spegeln och frågar dig själv vad du har för rätt att tänka sådana tankar. Hämnd hör inte till civiliserade människor. Inte till goda människor iallafall.

Har man god självkänsla har man inte den här sortens tankar. Man tycker inte att chefen är en looser eller att grannen är en uppblåst skrytmåns. Sådant tänker man om man jämför sig med någon annan. Och jämför sig med andra gör man när man känner att man inte duger som den man är. När man har dålig självkänsla.

Sen är det bara att vänta på att självinsikten kommer. För utan den kan man inte få en god självkänsla, tror jag.

Det är viktigt att vara viktig

Lycka är en hundvalp. Det är sant, valpar är ljuvliga. Man kan inte hjälpa att hjärtat flödar över av lycka när den lilla valpen kommer springande eller när man följer med hans upptåg. Det handlar om en riktig guldklimp. 24 lurviga karat. Minst.

Ägnade många timmar i somras åt att titta på samspelet mellan barnen och valpen. De busar och leker tillsammans, de delar på en morot ibland, de gräver gropar i sandlådan och har hur roligt som helst. Det går inte att ta miste på den stora lyckan som både barn och valp känner.

Men att vara lillmatte eller lillhusse är inte enbart bus och skoj. Ska valpen må bra ska man ta ansvar för honom också. Sköta om honom och se till att han har får mat, motion och tillräckligt med vila.

Att ta ansvar kan vara att gå på promenad med valpen. Det är roligt att se hur barnet och hunden går bredvid varann. Barnet med rak rygg och hunden med viftande svans. Lyckan lyser ur ögonen på barnet som upplever sig ha ett stort ansvar. En betydelsefull uppgift som just det barnet ansvarar för. Ett sånt förtroende gör att barnet växer. Och då menar jag inte bara på längden. Barnet växer inombords också och det syns utåt. På hållningen. På glädjen i blicken.

Ibland, i vår iver att ta hand om och hjälpa våra barn, tar vi över uppgifter som kunde vara deras. Uppgifter som barnen bra klarar av att göra själva. Som att gå på korta hundpromenader eller att plocka undan från köksbordet. Klä på sig själva på morgonen fast sömnen ännu kliar i ögonen. Kanske tar vi över uppgiften för att det går snabbare och smidigare? För oss, ja. Eller kanske gör vi det av vår välvilja? Vad vet jag? Men vad lär barnet sig? I värsta fall att barnets insats inte räknas. De vuxna gör det ändå snabbare och effektivare och bättre. Hur går det då med barnets självkänsla?

Det är viktigt att känna sig viktig. Speciellt för det lilla barnet som håller på att växa upp. Det är viktigt att ha en uppgift som gör att man känner sig betydelsefull. Att man känner att man räknas och behövs. Inte minst när man är minst.

Ännu ett ja. Eller kanske ett nej?

Hur många gånger har du hittat dig själv säljandes korv på en fotbollsmatch för knattar? Eller hur många gånger har du tagit på dig att samla ihop pengar till skolfröknarnas julblomma? Eller har du rentav blivit en klassmamma eller -pappa? Och hur många gånger har du varit sur på dig själv för att du åtagit dig uppgiften?

Personligen har jag hittat mig på en mängd möten. Ibland på rätt möten och ibland på helt fel möten, men det är sen en helt annan historia. Gissar att vi är många som hittar oss själva på olika ställen som vi egentligen inte vill vara på. Bara för att vi inte kunnat säga ”nej”. Karin filosoferar också kring det på sin blogg idag.

Varför säger man ”ja” till sånt man egentligen inte vill göra? En del menar att det beror på dålig självkänsla. Andra menar att det beror på att man har en så stor hjälpardrift, att man helt enkelt vill hjälpa den som frågar om hjälp. Andra menar att man säger ”ja” helt enkelt för att det är svårt att hitta på orsaker till varför man skulle säga nej. Jag har ingen aning om vad som är sanningen. Den är väl olika, men det vet jag att alla säger ”ja” ibland utan att egentligen vilja det.

Säger man ”ja” får man ta konsekvenserna av det, värre än så är det inte. Går man in i sin nya uppgift med öppna ögon kan man lära sig en hel del på köpet. Man kan få uppleva saker som andra inte får och man får lära känna nya människor.

Tack vare att jag inte kunde säga nej, har jag de senaste åren lärt mig hur man styr en förening. Har också träffat många trevliga människor som jag annars inte skulle ha kommit i kontakt med. Har tom. fått flera goda vänner bland dem. Bara för att jag inte kunde säga nej.

Och tack vare att jag sagt ja tillräckligt många gånger, har jag nu lärt mig att säga nej. Åtminstone ibland.

Det krävs en hel by för att uppfostra ett barn...

Det sägs att det krävs en hel by för att uppfostra ett barn. Krävs det det? Tror inte på något sätt att man måste bo i en by för att kunna uppfostra ett barn. Men ”bysbor” behöver man.

”Bysborna” kan finnas i granngården, i dagis eller i skolan etc. ”Bysborna” är vuxna i barnets närhet, helt enkelt. De finns där runt barnet och formar det. Är övertygad om att barnuppfostran på inget sätt är enmansgöra. Det krävs fler människor. Så många som det finns i en hel by. Minst.

Läste i somras en kolumn som Christoph Treier skrivit. Den handlade just om hur barnets självkänsla formas. Christoph hävdar att det inte är enbart föräldrarna som formar barnets självkänsla, minst lika stor betydelse för självkänslan har andra vuxna i barnets närhet. Vuxna som den där grannfrun som någon gång sticker sig in på en kaffe, eller mormodern som låter barnen övernatta hos sig ibland. Alla de där vuxna som barnet möter i sin vardag. De där vuxna som tar sig tid att lyssna på barnet och att se det.

Det gäller alltså att hitta bra ”bysbor” för barnen. Och att själv våga släppa taget lite grann om sina barn. Att låta dem umgås och ha roligt tillsammans med andra vuxna. Att förstå att man som förälder inte är mindre värd fast barnet tycker om andra vuxna. Din föräldraroll kan ingen någonsin ta ifrån dig, men att vara förälder innebär också att man ger utrymme för barnet att utvecklas till en egen person med egna åsikter. Till det behövs just de där ”bysborna”.

Det kan göra ont att se sina barn bli stora, att märka att navelsträngen håller på att sträckas ut för att sen klippas av. Det kan smärta att se att barnen börjar klara sig själva utan att du är med hela tiden.

Men tänk då efter, är du här för barnens skull, eller är barnen här för din skull? Bekräftar du barnen eller behöver du dem för att bekräfta dig? Det är en milsvid skillnad. Som fram och tillbaka till månen, ungefär.