Fyrkantiga plättar

Stekte plättar med barnen häromkvällen. Har gillat plättar ända sen jag var liten. Mommo bjöd alltid på nystekta plättar när vi hälsade på hos henne. Varje gång. Kunde inte förstå hur hon alltid stekte plättar just de dagar vi hälsade på. Det var något magiskt över det hela. Tror nästan att det beror på att lillebror och jag viskade ordet ”plättar” oavbrutet genom bilfönstret när vi körde hem till henne.

Ibland steker vi plättar här också. Det är roligt. Osigt, varmt, kladdigt men härligt. Man blir på så gott humör av plättar. Den här gången turades barnen om att steka. Vi fick vita plättar, svartprickiga plättar, bruna plättar och fyrkantiga plättar. De fyrkantiga var svårast att göra. De var nämligen de som skulle svängas i luften. Med en snygg skakning på stekpannan skulle de upp, svänga sig i luften och ner tillbaka i pannan. Inte så lätt. Men dottern fixade det. Och var mäkta stolt. Plättarna vek sig lite i kanterna och blev fyrkantiga, men som sagt, helt perfekta. Man märkte att det var stor möda bakom just de där plättarna. Och mat som är gjord med omsorg och kärlek är den godaste maten.

Skrev igår att det är viktigt att vara viktig. Det är också viktigt för barn att känna att de klarar av sin uppgift. Att den inte är för svår, men inte heller för lätt. Här svängde dottern plättarna i luften och var stolt över det. Mellankillen svängde plättarna med stekspaden och minstingen nöjde sig med att hälla i smeten i stekpannan. Alla var nöjda och glada, de tog sig an uppgiften med olika målsättning och alla fixade det på sitt sätt.

Är uppgiften för lätt, finns det ingen utmaning i att försöka klara den. Då kanske barnet inte ens ids försöka. Är uppgiften svår, kan det kännas övermäktigt. Och då behövs den där vuxne där, för att hjälpa, uppmuntra och stöda. Inte för att göra uppgiften själv, men för att finnas till hands. Just in case.

Har alltid tyckt om att ha barnen kring fötterna när jag fixar och trixar i köket. Åren jag var hemma bakade vi bröd, rullade köttbullar, rev morötter, bakade muffins och blåbärspaj. Osv. Osv. Barnen var oftast med, med händerna mitt i smeten. Det var kladdigt och rörigt men ROLIGT. Roligt med stora bokstäver. Det bästa med att ha barnen med sig i köket är att resultatet inte blir perfekt, men det känns ändå helt perfekt när man är tillsammans och grejar. Slutresultatet äter man ändå upp, så varför stressa med att det ska se perfekt ut? Och städa hinner man göra sen. Det har Karin sagt ;)

Det är viktigt att vara viktig

Lycka är en hundvalp. Det är sant, valpar är ljuvliga. Man kan inte hjälpa att hjärtat flödar över av lycka när den lilla valpen kommer springande eller när man följer med hans upptåg. Det handlar om en riktig guldklimp. 24 lurviga karat. Minst.

Ägnade många timmar i somras åt att titta på samspelet mellan barnen och valpen. De busar och leker tillsammans, de delar på en morot ibland, de gräver gropar i sandlådan och har hur roligt som helst. Det går inte att ta miste på den stora lyckan som både barn och valp känner.

Men att vara lillmatte eller lillhusse är inte enbart bus och skoj. Ska valpen må bra ska man ta ansvar för honom också. Sköta om honom och se till att han har får mat, motion och tillräckligt med vila.

Att ta ansvar kan vara att gå på promenad med valpen. Det är roligt att se hur barnet och hunden går bredvid varann. Barnet med rak rygg och hunden med viftande svans. Lyckan lyser ur ögonen på barnet som upplever sig ha ett stort ansvar. En betydelsefull uppgift som just det barnet ansvarar för. Ett sånt förtroende gör att barnet växer. Och då menar jag inte bara på längden. Barnet växer inombords också och det syns utåt. På hållningen. På glädjen i blicken.

Ibland, i vår iver att ta hand om och hjälpa våra barn, tar vi över uppgifter som kunde vara deras. Uppgifter som barnen bra klarar av att göra själva. Som att gå på korta hundpromenader eller att plocka undan från köksbordet. Klä på sig själva på morgonen fast sömnen ännu kliar i ögonen. Kanske tar vi över uppgiften för att det går snabbare och smidigare? För oss, ja. Eller kanske gör vi det av vår välvilja? Vad vet jag? Men vad lär barnet sig? I värsta fall att barnets insats inte räknas. De vuxna gör det ändå snabbare och effektivare och bättre. Hur går det då med barnets självkänsla?

Det är viktigt att känna sig viktig. Speciellt för det lilla barnet som håller på att växa upp. Det är viktigt att ha en uppgift som gör att man känner sig betydelsefull. Att man känner att man räknas och behövs. Inte minst när man är minst.