Det där lilla extra

Min favoritkassatant är inte en tant. Han är en ung kille. Och han är inte min favoritkassatant för att han är en kille, utan för att han gör det där lilla extra. Det handlar inte om några stordåd. Hans jobb är ju bara att ta en vara i taget och föra den förbi streckkodsläsaren, trycka på knappen när det är gjort och säga vad mina inköp blir att kosta. Det klarar han galant och jag kan slå vad om att ingen sagt att han ska göra mer än så. Men han har valt att göra det lilla extra.

Det handlar inte om några stordåd. Bara smått. Men det gör en skillnad, en stor skillnad för mig där jag kämpar i mitt anletes svett med varorna. När han för de tomma plastkassarna förbi streckkodsläsaren öppnar han samtidigt plastkassarna så att det ska gå lättare för mig att packa varorna i kassarna. Och för att inte mina varor ska krossas, stannar han upp ett tag när han kommit till yoghurtburkarna, plockar burkarna i en liten påse och binder en knut på. Sen säger han vad inköpet blir att kosta och det är inget mer med det.

Den här kassatanten, som är en kille, har fattat vad det handlar om. Tror jag.

Vi har alla olika uppgifter som vi har hand om. Någon jobbar som kassatant, någon som chaufför. Någon jobbar med det ena och någon med det andra. Och till varje roll hör speciella uppgifter. Saker som ska göras. En del människor gör exakt och bara precis det som de ska göra. De sköter sin uppgift, inget extra. Punkt.

Sen finns det ju förstås de där människorna som gör allt. De som gör sin uppgift och många andra uppgifter också, så bra, att de slutligen kanske inte orkar göra något alls längre. Glädjen försvinner för att uppgifterna aldrig tar slut. Det blir övermäktigt helt enkelt.

Och så finns de det där människorna som lyckas balansera. De gör sina uppgifter och det lilla extra utöver det. Det lilla som sätter guldkant på vardagen för någon annan. Och den personen kommer att föra guldkanten vidare. Det bildas ju ringar på vattnet också, inte sant?

Så är det alltså med det lilla extra du gör för någon annan. Handlingen förs vidare, och vips har vi en lite trevligare värld att leva i.

Bland hundar och barn

Hos oss har vi en mycket liten, men ack så lurvig och söt familjemedlem. Valpen. Han är familjens medelpunkt och är på ett mycket charmant men diskret sätt medveten om det. Den lilla Valpens kärlek ska räcka till många och det gör den också.

Det händer ibland att nåt av barnen säger att ”Valpen tycker mer om de andra än om mig”. Jag försöker gång på gång förklara att Valpen tycker massor om alla. Men det är svårt för en liten en att förstå. De små händerna vill ibland hålla valpen hårt för att han ska vara mest tillsammans med just det handparets ägare. Han är tålmodig vår valp, men jag ser ändå att han kanske hellre skulle vara på golvet för sig själv ibland. Men som sagt, han hänger tålmodigt med. Den förmågan har små valpar.

Inte förstår jag heller hur Valpens kärlek kan räcka till alla. Men det gör den. Ingen kan tvinga Valpen att älska, inte fast hur hårt de små händerna håller i. Han väljer själv. Han älskar alla som tycker om honom, går på promenad med honom, ger honom mat och kliar honom bakom örat. Och den kärleken räcker till ALLA som behöver och vill ha den.

Konstigt det där med kärlek, ju mer man ger, desto mer får man. Men det är en viss skillnad på att kräva och att få. Och just det är inte så lätt för ett litet handpar som håller en liten lurvig Valp att förstå.

Det kostar så lite...

Att gå på kalas kan ibland vålla mig problem. Inte själva kalaset, nej, kalas är alltid roliga, men den där presenten som ska med. På kalas vill man ju ha med sig en present åt födelsedagsbarnet. Många gånger funderar jag som en vansinnig på den där presenten. Det ska helst vara nåt fint och nåt alldeles speciellt. Nåt som förgyller dagen för mottagaren och nåt som ingen annan kommit att tänka på. Sånt kan ge en gråa hår. Det vet jag av erfarenhet. Behöver bara titta i spegeln ;).

Men istället för att stressa med den där presenten har jag börjat fundera på vad jag själv blir glad av. Vad är det jag tycker är fint och alldeles speciellt? Efter en stunds tankearbete, inte många minuter ens, så inser jag att det jag tycker allra mest inte går att paketera in. Det är stört omöjligt. Det jag blir gladast av i hela världen, är inte de fina och genomtänkta presenterna som jag får till jul eller till min födelsedag. Det som gör mig allra gladast är andra människor. När de genom ord visar sin uppskattning eller med en spontan kram visar sin omtanke.

Ord är gratis. Kramar är gratis. Du väljer själv vilka ord du säger till vem. Vänliga ord och kramar kostar ingenting, men är ändå det mest värdefulla du kan ge till någon annan. Alldeles gratis, men kan förändra världen eller åtminstone dagen, för den som får dem.

Idag fick jag ett helt fantastiskt sms, som gjorde mig så glad att jag trodde jag skulle spricka. Det var vänliga, raka ord och det var den här dagens höjdpunkt!