Att tala är silver, att tiga är guld?

Det händer att man talar när man borde vara tyst. Men det händer också att man är tyst när man borde tala.

Med jämna mellanrum skakas vi om i samhället. Något som inte borde ha hänt, har hänt. Det är fruktansvärt och man berörs illa. Tänk om det varit mitt barn och min familj som drabbats? Tänk om. Man förstår inte. Kan inte förstå, vill inte förstå. Fattar inte. Och alla var bara tysta. Ingen sa något. Även om de visste.

Andra saker pratar vi gärna om. Har du hört att han haft en kärleksaffär? Har du hört att de har vunnit på lotto? Har du hört att hon har fått sparken? Har du hört? Sånt kan man prata om. Hur mycket som helst. Saker som egentligen inte är så viktiga. För de kan hända precis vem som helst. Också dig eller mig.

Vi människor funderar så mycket på andra. Hur andra har det. Hur andra gör. Hur si och hur så. Är det viktigt att veta vem som har vunnit på lotto eller vem som dricker sig full varje kväll i sin ensamhet hemma? Är det viktigt, på riktigt?

Det är kanske inte så viktigt. Men det är mänskligt att reagera. Vi reagerar när vi ser något som är snett eller ovanligt. Det är snett att dricka sig full varje kväll. Det är ovanligt att vinna på lotto. Och det är mänskligt att fundera på andra människors göranden.

Till en viss gräns. Det vi förstår och det vi själva är kapabla till att göra, sånt som tolereras av samhället, sånt kan vi prata om. Men när det går riktigt fel, då människor gör grymma saker med andra människor, då tystnar vi. Då när vi borde ropa och skrika, protestera och säga emot för allt vad tygen håller. Då är vi skräckslagna, då förstår vi inte. Och då är vi tysta. Låtsas som om vi inte vet. För det vi inte pratar om, det finns inte.

Till den dagen då någon inte längre kan tiga. När tystnaden smärtar för mycket. Då nystas det upp. Och då gör det ont. Varför sa du inget mamma? Varför var du tyst pappa? Varför gjorde ni inget?? Frågor som det inte finns ett svar på.

Vi har ett ansvar för varandra. Ett stort ansvar. Med det menar jag inte att man ska prata om och ifrågasätta allt. Vi vet ju vilka samhällets regler är. Man ska få vinna på lotto utan att alla pratar om det. Man ska kunna få sparken utan att alla skvallrar om det. Det är ju inte det jag menar.

Men när vi ser något som är riktigt snett, när barn far illa. DÅ ska vi ropa. Då ska vi inte vara tysta och tro att det försvinner bara vi inte låtsas om det. Det försvinner inte. Tystnaden får det inte att gå bort. Och den som ser, den ska ta itu med det. Att vara tyst är inte att hålla med. Men ibland får man helt enkelt inte välja att vara tyst. Så enkelt, men så otroligt svårt.