Att pricka soptunnan

När jag cyklar till jobbet åker jag genom en vacker park. I parken finns en soptunna och runt soptunnan ligger det skräp. Inte lite, massor. Hundbajspåsar, karamellpapper, pappersservetter och jag vet inte allt vad. Kan inte förstå hur det kommer sig att människor slänger skräpet runt soptunnan istället för i den. Det kräver ju inte så mycket mer att sätta skräpet i tunnan, eller gör det?

Tydligen är det mer krävande. Annars skulle skräpet vara där det ska. I tunnan. Inte runtomkring. Förutsättningarna för att vi ska ha en riktigt fin park finns. Det finns blommor, buskar, träd och bänkar. Soptunnor att sätta skräpet i. Och ändå ser det ut som det gör. Man lyckas inte nå målet, i det här fallet soptunnan, och det blir platt fall. Det ser nästan värre ut än om man inte skulle ha en soptunna där. Då skulle skräpet ligga lite varstans och inte koncentrerat i en hög bredvid soptunnan, som det gör nu.

Fick härom veckan en kommentar angående personlig utveckling. Att risken med personlig utveckling är att man fastnar i det. Att man inte förmår att bekräfta och älska andra om man fastnar i sin egen process. Jag tror att den som kommenterade egentligen menade just det här. Att om man fastnar, inte når ända fram, så kan det bli värre än innan. Skräpet som inte når soptunnan. Ser för jäkligt ut både för den som kastat och den som betraktar.

Når man målet med sin personliga utveckling så mår alla bättre av det, man själv likväl som andra i ens närhet. Men om man inte riktigt når fram, utan fastnar för att man inte orkar eller saknar förmågan att ta itu med sig själv, då kanske det ser ut som runt soptunnan. Det ligger skräp överallt som andra irriterar sig på. Och själv försöker man om och om igen nå målet, men når inte riktigt fram. Oerhört frustrerande.

Då är det lätt hänt att man börjar skylla på olika saker. Hålet i soptunnan är för litet, skräpet ryms helt enkelt inte in. Eller kanske man har för bråttom, man hinner helt enkelt inte sätta skräpet ordentligt dit det skall. Sen kanske man börjar släta över, det spelar inte så stor roll fastän skräpet inte ligger i soptunnan, den som ska tömma har ju ändå betalt för att plocka upp skräp. Det finns hundratals ursäkter och förklaringar. Minst. Men inte en enda duger.

När det gäller personlig utveckling är det självinsikt som gäller. Ska man utvecklas som person, måste man kunna se sig själv ”utifrån”. Objektivt. Inte skylla sina misslyckanden på andra. Inte fråga vad jag gjorde för fel. Utan själv tänka ut det. För alla svar finns inom en själv. Bara man törs titta tillräckligt noga. Sen prickar man nog soptunnan och kan gå vidare.

Du äger!

Läste häromdagen Mia Törnbloms ”Du äger”. Den handlade om självkänsla och hur vi kan jobba med att stärka självkänslan. Vilken fantastisk bok! Den borde alla läsa. Alla. Oavsett om man anser sig ha god självkänsla eller inte.

Det är inte så lätt att sätta fingret på vad självkänsla är. Självkänsla handlar om hur du ser på dig själv. Är du en värdefull och bra typ? Duger du även om du inte är perfekt och även om det skiter sig ibland? Känner du att du kan påverka ditt liv, eller tycker du att det är andra som har kontrollen och du bara måste hänga med? Kan du misslyckas eller skyller du på andra när du misslyckas i arbetet eller i privatlivet? Kan du förlåta dig själv för dina misslyckanden?

Din självkänsla påverkar också hur du beter dig gentemot andra människor. Den påverkar naturligtvis hur du beter dig mot dig själv också, men det drabbar ju enbart dig själv. En person med dålig självkänsla är jobbig att umgås med. Det skriver Mia Törnblom och hon vet vad hon talar om. Hon hörde till de jobbiga tidigare. Tills hon fick självinsikt och kunde börja jobba med sin självkänsla.

En människa med dålig självkänsla behöver ideligen bekräftelse av andra människor. Hon suger i sig av de andras beundran och vill ha mer och mer. Allting kretsar kring henne. På bekostnad av andra. Men det inser hon inte förrän hon nått självinsikt.

Och DET är svårt. Att bli medveten om hur man själv är som människa. Att bli medveten om sina tankar, sina värderingar, sina drömmar, sina mål och hur de påverkar ens beteende. Det är så mycket lättare att se andras fel och brister. Att se sig själv i spegeln, DET är det svåra. För det gör ont. Riktigt ont ibland.

Vet du varför du tycker att chefen är en skitstövel? Vet du varför du ogillar din granne? Vet du varför du känner att du vill hämnas på någon som gjort dig illa? Har du tänkt på det nån gång? På riktigt?

Tänk på chefen. Är han i dina ögon en looser? Kunde du göra hans jobb bättre än han gör? Vad beror det på att tänker du så här? Är fullt medveten om att det är svårt att vara chef. Supersvårt. Det finns bra chefer och det finns dåliga chefer. Och allt däremellan. Men det är inte det det handlar om. Utan hur DU tänker om din chef.

Tänk på grannen. Är han i dina ögon en uppblåst skrytmåns som haft turen att få ett bra jobb med hög lön, men egentligen inte förtjänar det? Hur kommer det sig att du tänker du så här? Kan det vara för att du gärna själv skulle ha hans jobb? Och om det inte är det, hur kommer det sig då att du tycker att han inte förtjänar sitt jobb? För egentligen, vad har du med det att göra? Hans framgång hotar väl inte din existens? Igen handlar det om dina tankar. Hur du tänker.

Tänk på den du vill hämnas på. Sen tittar du dig själv i spegeln och frågar dig själv vad du har för rätt att tänka sådana tankar. Hämnd hör inte till civiliserade människor. Inte till goda människor iallafall.

Har man god självkänsla har man inte den här sortens tankar. Man tycker inte att chefen är en looser eller att grannen är en uppblåst skrytmåns. Sådant tänker man om man jämför sig med någon annan. Och jämför sig med andra gör man när man känner att man inte duger som den man är. När man har dålig självkänsla.

Sen är det bara att vänta på att självinsikten kommer. För utan den kan man inte få en god självkänsla, tror jag.

Gråa hårstrån

Var häromdagen på resa och råkade titta mig i en spegel. Ljuset föll annorlunda och jag såg till min stora förskräckelse ett grått hårstrå som lyste mitt på huvudet. Jösses. Jag borde ju inte ha gråa hårstrån ännu. Det värsta var dessutom att strået var vitt.

De facto såg jag redan för två år sen det första gråa hårstrået. Eller vita, då. Det var en gång när jag övernattade på ett fint hotell. Ljuset i badrummet föll tydligen annorlunda den gången också.

Då, för två år sen, tog jag genast itu med det gråa. Rykte bort strået. Problemet var ju bara att det med tiden kom flera grå hårstrån och det blir inte bra i längden att rycka bort alla. Det blir liksom tomt till slut. Bara att beställa tid till frisörskan för färgning. Vips, är man som ny igen. Det gråa syns inte mer, alltså finns det inte.

Efter ett tag glömde jag bort mina gråa hårstrån. I vardagen föll ljuset som vanligt på håret och jag lade inte längre märke till det gråa. Jag har ignorerat det gråa, eller kanske jag inte tittat så noga. Tills nu då, då ljuset föll annorlunda igen och jag såg mitt hår belyst från ett annat håll. Nu blir det ännu en gång att tänka ut hur jag ska ha det. Ska jag acceptera det gråa, ska jag rycka bort det, färga eländet eller helt enkelt låta bli att se det?

Ibland blir man påmind om egenskaper hos sig själv som man inte gillar. Nu snackar jag inte gråa hårstrån här, utan andra egenskaper. I personligheten och beteendet. Man kanske ser sig ur en annan synvinkel, eller så får man en kommentar av någon som gör att man tänker till. Då får man igen ta ställning till hur man ska göra. Ska jag fortsätta bete mig som jag gör, acceptera min dåliga egenskap, eller ska jag göra något åt det? Och framför allt, vem är det egentligen som berörs av min dåliga egenskap, är det jag själv eller andra?

När det gäller mina gråa hårstrån är saken klar. Det är mitt problem. Det är jag som störs av det. Skulle mina grå hårstrån däremot förstöra livet för någon annan skulle jag helt klart ta fram målarburken och färga eländet.

Men ett (eller flera) grå hårstrån säger inget om ens personlighet. De berättar bara om att den här människan varit med ett tag. Sett och upplevt ett som annat. Och fått några gråa hår på köpet. Tror jag ska leva med mina gråa hår ett tag nu. Tills jag tröttnar. Då ringer jag frisörskan och hon fixar saken för mig :)

Uppdatering: Läs hur Karin spinner vidare på ämnet. Klicka här!

Att städa sitt eget skåp

En del av höstlovet har använts till att städa skåp. Kan konstatera att i skåp och skrubbar finns det grejer. Massor med grejer. Men den här gången skall det inte handla om det. Det ska handla om att städa skåp, sitt eget och andras.

Hade dottern som städhjälp. Vi började med att städa pojkarnas skåp. Inte våra egna, utan pojkarnas. Sorterade bort en del leksaker som inte använts på länge. Slängde trasiga saker, tidningar o högar med teckningar. Med friska tag. Det var inte särskilt svårt ens. Inte förrän pojkarna upptäckte vad vi höll på med. Då var bromsarna på.

”Det där kan du inte slänga”. ”Det där vill jag ha kvar ännu”. ”Det där behöver jag.” Frågan är hur man kan behöva en gammal skokartong som inte håller ihop längre? Men det är ju inte det det handlar om egentligen. Gamla kartonger kan faktiskt ha ett emotionellt värde. Ett stort sådant. I en viss ålder.

Våra egna skåp har dottern och jag inte ens börjat med. Fasar lite grann för det. Det är så svårt att avgöra vad som ännu kommer att behövas och vad som är rena skräpet och som ska kastas. Och det svåraste av allt, hur ska man kunna göra sig av med något som man kanske fått som en gåva, även om man aldrig använt det och man vet att man aldrig kommer att göra det?

På ett sätt är det lättare att städa andras skåp. Sakerna som är trasiga eller ligger oanvända har inget känslomässigt värde om man städar någon annans skåp. Det är relativt lätt att slänga eller sortera bort prylarna. Helt annat är det när man ska städa sitt eget skåp. DÅ blir det plötsligt svårt.

Det är så mycket lättare att se hur andra människor har det. Att veta hur andra ska göra och att gotta sig i deras skräp. Att tala illa om och fördöma. Och det värsta av allt, att smutskasta utan orsak. Sånt sker alltsomoftast utan att man ens så mycket som vågat kika in i sitt eget skåp. Men kikar man inte in där, hur ska man då veta när det är dags för en riktig storstädning?

Under ytan

Har haft en paus med simningen över sommaren. Jo, vet att det låter underligt, men jag kan inte motionssimma i havsvattnet. Har fullt upp med att övervaka de simmande barnen från stranden då. Men nu har jag som sagt börjat simma igen. Inomhus. Att simma är en höst-vinter-vårsport för mig :)

Simning är en bra motionsform. Alla kan motionera i vattnet. Vill man inte simma, kan man springa med ett blått bälte runt midjan. Vill man inte göra det kan man delta i ett vattenjumppapass. Att röra sig i vattnet är skonsamt för kroppen. Skonsamt men effektivt.

Sen finns det ännu en annan dimension av det hela. Att vara under ytan. Inte hela tiden förstås, men för varje simtag. Där under ytan öppnar sig en helt annan värld. Men det är inte alla som törs sätta huvudet under ytan. Det kan vara skrämmande. Man spänner sig och ser ingenting. Äckligt att få vatten i öronen och näsan också.

Det som syns ovan ytan är inte alltid sanningen. Åtminstone inte hela sanningen. Det som syns ovan ytan är bara en del, oftast en pytteliten del. Det mesta finns faktiskt under ytan. Tänk bara på alla isberg. Eller människorna som simmar i vattnet. Bara huvudet syns, ibland knappast ens det. Eller den där stenen som ibland syns i havet. Den kan vara jättestor där under ytan.

Så är det med oss människor också. Det är bara en liten del som syns, det mesta finns under ytan. För att få se hur en människa faktiskt på riktigt är, måste man titta lite djupare. Inte tro att det som först syns är allt. Det kräver lite mod och öppna ögon.

Inte är det lätt att se under ytan på sig själv heller för den delen. Det är nog den svåraste biten när allt kommer omkring. Det kräver mycket mod. Mycket mer mod än att titta på nån annan. Det är svårt och jobbigt att granska sig själv. Men nödvändigt. För oss själva och för dem runtomkring oss. Annars kan ju nån köra på den där undervattensgrynnan och sjunka. Sånt vill man undvika.

Det är så lätt att kritisera någon för det den sagt eller gjort. Det är så lätt att säga att nån betett sig illa. Vänta ett tag innan du dömer en annan. Titta under ytan en liten stund. Lyssna och försök förstå. Det finns en orsak. Men den kan vara långt, långt under ytan.

Vänner tittar under ytan. Det räcker med det. Resten ser vad de ser och är oftast nöjda med det. Bra så.