Resan är målet

Att simträna kräver en enorm styrka, påstod en av mina kolleger häromdagen. Inte bara fysisk styrka och stora muskler, utan också en inre styrka. Tänk så enformigt det måste vara att simma samma sträcka dag ut och dag in. Simma 25 meter, sväng, simma tillbaka, sväng osv. i det oändliga. Simmaren måste ju ha en enorm inre styrka, för att kunna ”koppla bort” och inte tänka så mycket på vad hon gör. Tänk bara att veta att man ska simma 3 km under ett träningspass. Det är många varv det. Och vattnet är detsamma hela tiden.

Jag var benägen att hålla med kollegan. Man måste ha en enorm mental styrka för att klara den sortens träning. Tills jag fick ett träningspass av simmerskan. Klara instruktioner över hur jag skulle angripa sträckan. Då förstod jag hur det ligger till.

En lång sträcka känns inte övermäktig om man bryter ner den i kortare etapper. Ännu kortare känns sträckan om man varierar simsätten, tränar teknik och varierar hastigheten. Simmar man en etapp fortare, kan man simma nästa etapp långsammare. Mera eftertänksamt kanske. Någon etapp satsar man på att träna tekniken som man sedan har nytta av under hela sträckan och under många kommande sträckor. Kanske den nya teknikträningen hjälper en att komma effektivare framåt i bassängen? Simningen blir mindre mödosam, roligare och känns helt enkelt bättre.

Ibland känns det som om man fastnat på en transportsträcka, kanske som ett 3 km långt träningspass i bassängen. Man ser inte målet och motivationen tryter. I värsta fall ger man kanske upp helt. Målet är för långt borta helt enkelt. 3 km är otroligt långt om det ska simmas i 120 stycken 25 meters längder och man inte varierar simsätten och hastigheten.

Det är nog så att det är resan som är målet. Kanske inte för elitsimmare, men så där annars. Varje dag du har till ditt förfogande är en del av målet. Låt inte dagarna bli till en enda ändlös transportsträcka. Vi har alldeles för få dagar till vårt förfogande. Variera resans hastighet, resesättet och se till att ha trevligt resesällskap så att du kan njuta av din resa. DET är du värd.

Under ytan

Har haft en paus med simningen över sommaren. Jo, vet att det låter underligt, men jag kan inte motionssimma i havsvattnet. Har fullt upp med att övervaka de simmande barnen från stranden då. Men nu har jag som sagt börjat simma igen. Inomhus. Att simma är en höst-vinter-vårsport för mig :)

Simning är en bra motionsform. Alla kan motionera i vattnet. Vill man inte simma, kan man springa med ett blått bälte runt midjan. Vill man inte göra det kan man delta i ett vattenjumppapass. Att röra sig i vattnet är skonsamt för kroppen. Skonsamt men effektivt.

Sen finns det ännu en annan dimension av det hela. Att vara under ytan. Inte hela tiden förstås, men för varje simtag. Där under ytan öppnar sig en helt annan värld. Men det är inte alla som törs sätta huvudet under ytan. Det kan vara skrämmande. Man spänner sig och ser ingenting. Äckligt att få vatten i öronen och näsan också.

Det som syns ovan ytan är inte alltid sanningen. Åtminstone inte hela sanningen. Det som syns ovan ytan är bara en del, oftast en pytteliten del. Det mesta finns faktiskt under ytan. Tänk bara på alla isberg. Eller människorna som simmar i vattnet. Bara huvudet syns, ibland knappast ens det. Eller den där stenen som ibland syns i havet. Den kan vara jättestor där under ytan.

Så är det med oss människor också. Det är bara en liten del som syns, det mesta finns under ytan. För att få se hur en människa faktiskt på riktigt är, måste man titta lite djupare. Inte tro att det som först syns är allt. Det kräver lite mod och öppna ögon.

Inte är det lätt att se under ytan på sig själv heller för den delen. Det är nog den svåraste biten när allt kommer omkring. Det kräver mycket mod. Mycket mer mod än att titta på nån annan. Det är svårt och jobbigt att granska sig själv. Men nödvändigt. För oss själva och för dem runtomkring oss. Annars kan ju nån köra på den där undervattensgrynnan och sjunka. Sånt vill man undvika.

Det är så lätt att kritisera någon för det den sagt eller gjort. Det är så lätt att säga att nån betett sig illa. Vänta ett tag innan du dömer en annan. Titta under ytan en liten stund. Lyssna och försök förstå. Det finns en orsak. Men den kan vara långt, långt under ytan.

Vänner tittar under ytan. Det räcker med det. Resten ser vad de ser och är oftast nöjda med det. Bra så.

Regnig söndag

Vad ska man göra en söndag när det regnar och är kallt och tråkigt ute? Finns egentligen bara ett alternativ som jag ser det. Simhallen. Där är det varmt, skönt och roligt för både barnen och mig. Sagt och gjort, kollade simhallens öppethållningstider på nätet. Jakobstads simhall, stängt. Karleby simhall, öppet. Finemang. Barnen i bilen och bilen till Karleby. Stängt i Karleby. Stängt?!? Hur kan det vara stängt? Hade nog läst fel i brådskan.

Nu var goda råd dyra. Simma skulle vi och helst i en simhall. Havet är på tok för kallt. Kollade hastigt om badparadiset i Kalajoki skulle vara öppet. Har aldrig badat där så nu var det då tydligen dags för det. Barnen på nytt i bilen, bilen till Kalajoki.

I Kalajoki möttes vi av paradiset. Litet, mest lagom, något slitet men familjärt och helt underbart. Badade hela dagen, barnen var som små fiskar i vattnet. Åt god husmanskost på restaurangen. Körde nöjda hem i regnet på kvällen.

Tänk att det kan bli så bra fast det från början blev så fel.

Tävlingsturist i Rom

Jag trodde inte att jag var en "sportfåne". Det finns ju egentligen ingen idrottsgren som jag aktivt följer med, jag känner inte till resultat eller idrottsstjärnorna i nån speciell sport. Tycker att idrott är roligt att se på men om jag får välja mellan att motionera själv eller så på när nån annan utför sin idrottsgren, är valet enkelt. Då väljer jag min egen motion.

Ända tills i söndags. Då insåg jag att det visst lever en liten idrottsentusiast i mig i alla fall. Fick nämligen uppleva kvällsfinalerna i VM i Rom på riktigt. Stämningen på stadion var hög, ljudnivån var hög och idrottarna presterade verkligen bra. Såg fyra världsrekord bli till, men den allra starkaste upplevelsen var när Italiens Federica Pellegrini tog guldet och samtidigt satte nytt världsrekord på 400 meter frisim. Jag överdriver inte när jag säger att ljudet på stadion var öronbedövande när hon kom i mål. Överdriver inte heller när jag säger att folk hade gåshud på armarna i den nästan 40-gradiga hettan. SÅ mäktigt var det. Det var en sagolik upplevelse att dela den stunden med alla italienare på stadion. Jag tror nästan jag själv var en italienska där ett litet slag.