Att pricka soptunnan

När jag cyklar till jobbet åker jag genom en vacker park. I parken finns en soptunna och runt soptunnan ligger det skräp. Inte lite, massor. Hundbajspåsar, karamellpapper, pappersservetter och jag vet inte allt vad. Kan inte förstå hur det kommer sig att människor slänger skräpet runt soptunnan istället för i den. Det kräver ju inte så mycket mer att sätta skräpet i tunnan, eller gör det?

Tydligen är det mer krävande. Annars skulle skräpet vara där det ska. I tunnan. Inte runtomkring. Förutsättningarna för att vi ska ha en riktigt fin park finns. Det finns blommor, buskar, träd och bänkar. Soptunnor att sätta skräpet i. Och ändå ser det ut som det gör. Man lyckas inte nå målet, i det här fallet soptunnan, och det blir platt fall. Det ser nästan värre ut än om man inte skulle ha en soptunna där. Då skulle skräpet ligga lite varstans och inte koncentrerat i en hög bredvid soptunnan, som det gör nu.

Fick härom veckan en kommentar angående personlig utveckling. Att risken med personlig utveckling är att man fastnar i det. Att man inte förmår att bekräfta och älska andra om man fastnar i sin egen process. Jag tror att den som kommenterade egentligen menade just det här. Att om man fastnar, inte når ända fram, så kan det bli värre än innan. Skräpet som inte når soptunnan. Ser för jäkligt ut både för den som kastat och den som betraktar.

Når man målet med sin personliga utveckling så mår alla bättre av det, man själv likväl som andra i ens närhet. Men om man inte riktigt når fram, utan fastnar för att man inte orkar eller saknar förmågan att ta itu med sig själv, då kanske det ser ut som runt soptunnan. Det ligger skräp överallt som andra irriterar sig på. Och själv försöker man om och om igen nå målet, men når inte riktigt fram. Oerhört frustrerande.

Då är det lätt hänt att man börjar skylla på olika saker. Hålet i soptunnan är för litet, skräpet ryms helt enkelt inte in. Eller kanske man har för bråttom, man hinner helt enkelt inte sätta skräpet ordentligt dit det skall. Sen kanske man börjar släta över, det spelar inte så stor roll fastän skräpet inte ligger i soptunnan, den som ska tömma har ju ändå betalt för att plocka upp skräp. Det finns hundratals ursäkter och förklaringar. Minst. Men inte en enda duger.

När det gäller personlig utveckling är det självinsikt som gäller. Ska man utvecklas som person, måste man kunna se sig själv ”utifrån”. Objektivt. Inte skylla sina misslyckanden på andra. Inte fråga vad jag gjorde för fel. Utan själv tänka ut det. För alla svar finns inom en själv. Bara man törs titta tillräckligt noga. Sen prickar man nog soptunnan och kan gå vidare.