Att städa sitt eget skåp

En del av höstlovet har använts till att städa skåp. Kan konstatera att i skåp och skrubbar finns det grejer. Massor med grejer. Men den här gången skall det inte handla om det. Det ska handla om att städa skåp, sitt eget och andras.

Hade dottern som städhjälp. Vi började med att städa pojkarnas skåp. Inte våra egna, utan pojkarnas. Sorterade bort en del leksaker som inte använts på länge. Slängde trasiga saker, tidningar o högar med teckningar. Med friska tag. Det var inte särskilt svårt ens. Inte förrän pojkarna upptäckte vad vi höll på med. Då var bromsarna på.

”Det där kan du inte slänga”. ”Det där vill jag ha kvar ännu”. ”Det där behöver jag.” Frågan är hur man kan behöva en gammal skokartong som inte håller ihop längre? Men det är ju inte det det handlar om egentligen. Gamla kartonger kan faktiskt ha ett emotionellt värde. Ett stort sådant. I en viss ålder.

Våra egna skåp har dottern och jag inte ens börjat med. Fasar lite grann för det. Det är så svårt att avgöra vad som ännu kommer att behövas och vad som är rena skräpet och som ska kastas. Och det svåraste av allt, hur ska man kunna göra sig av med något som man kanske fått som en gåva, även om man aldrig använt det och man vet att man aldrig kommer att göra det?

På ett sätt är det lättare att städa andras skåp. Sakerna som är trasiga eller ligger oanvända har inget känslomässigt värde om man städar någon annans skåp. Det är relativt lätt att slänga eller sortera bort prylarna. Helt annat är det när man ska städa sitt eget skåp. DÅ blir det plötsligt svårt.

Det är så mycket lättare att se hur andra människor har det. Att veta hur andra ska göra och att gotta sig i deras skräp. Att tala illa om och fördöma. Och det värsta av allt, att smutskasta utan orsak. Sånt sker alltsomoftast utan att man ens så mycket som vågat kika in i sitt eget skåp. Men kikar man inte in där, hur ska man då veta när det är dags för en riktig storstädning?

Att rensa i röran

Ibland får jag röjningsinfall. Alldeles för sällan, men ibland händer det. Och idag var en dag när det hände.

Inte klokt hur mycket man samlar på sig. Nödvändiga prylar, onödiga prylar, små prylar, stora prylar. Prylar man kan använda ”sen” och prylar man inte har en aning om vad man ska använda till. Och allt bara samlas. På golvet i skrubben hos oss.

Det svåra är inte att samla på sig. Det svåra är att göra sig av med. Vad ska man göra med fullt användbara saker som man tror sig veta att man aldrig kommer att använda? Sliter mitt hår varje gång. Känns inte bra att slänga. För invecklat att ordna med loppisbord. Till all tur finns tanten i byn som ordnar så att sakerna förs vidare till någon behövande. Hon ska nog få en hel del arbete härifrån också den här gången.

Hela dagen grejade vi på i ett rum, dottern och jag. Vi tyckte båda att det var roligt att städa. Skönt att lägga bort saker som inte behövs eller som är trasiga och bara lämnat. På golvet. Eller i hyllan. När man städat bort onödiga prylar känns det lite lättare. Det känns, faktiskt. Lite lustigt när allt kommer omkring.

Städning i form av röjning är ett underskattat nöje.

Städa, städa varje fredag

Har granskat mitt städande ur flugperspektiv. Satt mentalt, tryggt där uppe på lampan och tittade på mig själv när jag städade. Det är verkligen ett enda virrvarr. Skulle man göra en karta över hur jag vandrar i huset när jag städar skulle man få en kolossalt intressant bild.

Börjar först med köksbänken. Plockar undan disk och torkar av bänken. Hittar några legoklossar. Tar legoklossarna och för dem i legolådan på vindsvåningen. Plockar ihop mera lego som ligger utspritt på golvet. Hittar en smutsig strumpa. Lägger mig på mage och försöker se om jag skulle hitta den andra strumpan. Där, längst in under sängen. Hittar också en bordskniv och tydliga spår efter någon som länsat en spargris. Spargrisen ligger också där under sängen. Upp med den på hyllan. Med de smutsiga strumporna och bordskniven i handen beger jag mig nerför trappan igen. Kniven sätts i diskmaskinen och strumporna i tvättkorgen. Oj, tvättkorgen är visst full. Fyller en tvättmaskin. Hittar några leksaker bredvid tvättkorgen. Sätter dem i en hög tillsvidare. Skurar handfatet och wc-byttan. Hittar två glas som någon lämnat efter sig efter bastubesök. För glasen till köket, sätter dem i diskmaskinen.

Går hit, går dit. Plockar lite och går vidare. Känner mig som en Duracellkanin. Går från ett ställe till ett annat utan ett tydligt mål och blir inte helt färdig förrän jag går vidare. Värst är mitt städande för Valpen. Han följer ju mig vart jag än går. Det är rätt mycket med det när det är städdags.

Egentligen är det roligt att städa. Eller nåja, det är roligt sen när man städat färdigt. Det doftar fräscht och man känner sig nöjd över att det är klart. Det är ju bara det att jag numera aldrig blir klar med mitt städande. Det har blivit ett evighetsprojekt. Plockar och för saker till sin rätta plats, men blir aldrig helt klar med ett ställe innan jag rusar iväg till nästa. Och när jag kommit igång och känner att nu går det bra, så måste jag avbryta för att det är matdags. Och sen när vi ätit klart får man börja om från början igen. Stånk och stön.

Kanske det nu är bäst för mig att en gång för alla inse att mitt städprojekt inte kan bli färdigt. Men å andra sidan, jag behöver ju inte bli klar. Bara jag nu ”mårar” på lite mellan varven. Och inte är städningen hela världen. Det är ju fredag bara en gång i veckan, och ingen går under fast man glömmer bort varannan fredag heller. Bara man nu ”mårar” på lite mellan varven.