Gråa hårstrån

Var häromdagen på resa och råkade titta mig i en spegel. Ljuset föll annorlunda och jag såg till min stora förskräckelse ett grått hårstrå som lyste mitt på huvudet. Jösses. Jag borde ju inte ha gråa hårstrån ännu. Det värsta var dessutom att strået var vitt.

De facto såg jag redan för två år sen det första gråa hårstrået. Eller vita, då. Det var en gång när jag övernattade på ett fint hotell. Ljuset i badrummet föll tydligen annorlunda den gången också.

Då, för två år sen, tog jag genast itu med det gråa. Rykte bort strået. Problemet var ju bara att det med tiden kom flera grå hårstrån och det blir inte bra i längden att rycka bort alla. Det blir liksom tomt till slut. Bara att beställa tid till frisörskan för färgning. Vips, är man som ny igen. Det gråa syns inte mer, alltså finns det inte.

Efter ett tag glömde jag bort mina gråa hårstrån. I vardagen föll ljuset som vanligt på håret och jag lade inte längre märke till det gråa. Jag har ignorerat det gråa, eller kanske jag inte tittat så noga. Tills nu då, då ljuset föll annorlunda igen och jag såg mitt hår belyst från ett annat håll. Nu blir det ännu en gång att tänka ut hur jag ska ha det. Ska jag acceptera det gråa, ska jag rycka bort det, färga eländet eller helt enkelt låta bli att se det?

Ibland blir man påmind om egenskaper hos sig själv som man inte gillar. Nu snackar jag inte gråa hårstrån här, utan andra egenskaper. I personligheten och beteendet. Man kanske ser sig ur en annan synvinkel, eller så får man en kommentar av någon som gör att man tänker till. Då får man igen ta ställning till hur man ska göra. Ska jag fortsätta bete mig som jag gör, acceptera min dåliga egenskap, eller ska jag göra något åt det? Och framför allt, vem är det egentligen som berörs av min dåliga egenskap, är det jag själv eller andra?

När det gäller mina gråa hårstrån är saken klar. Det är mitt problem. Det är jag som störs av det. Skulle mina grå hårstrån däremot förstöra livet för någon annan skulle jag helt klart ta fram målarburken och färga eländet.

Men ett (eller flera) grå hårstrån säger inget om ens personlighet. De berättar bara om att den här människan varit med ett tag. Sett och upplevt ett som annat. Och fått några gråa hår på köpet. Tror jag ska leva med mina gråa hår ett tag nu. Tills jag tröttnar. Då ringer jag frisörskan och hon fixar saken för mig :)

Uppdatering: Läs hur Karin spinner vidare på ämnet. Klicka här!

Ett lurvigt litet monster

Valpen upptäckte för en tid sen att det finns ett vitt lurvigt monster i duschkabinen. Han skällde och morrade och försökte på alla sätt se farlig ut. Efter några dagar lugnade han sig och ger numera monstret i duschkabinen bara en kylig blick, om ens det. Kanske han har insett att det bara är en bild han sett? Vad vet jag? Första träffen med spegelbilden var i alla fall en mycket skrämmande upplevelse för lilla Valpen.

Så där kan det vara när vi träffar en människa första gången. Inte så att vi ställer oss och morrar förstås, det hör små hundvalpar till. Naturligtvis inte heller så att vi blir skräckslagna. Men vi lägger ofta märke till våra egna egenskaper och värderingar i människan vi möter.

Den som är positivt lagd, ser bara positiva egenskaper hos den andre. Den positiva människan förväntar sig att se positiva egenskaper och vips, så finns de där. En sportig människa ser de sportiga egenskaperna och en negativ människa ser de negativa egenskaperna. Osv. osv. Det finns hur många exempel som helst. Det finns ett fint ord för det där. Projicering. Vi projicerar våra egna värderingar och egenskaper i andra människor.

Den där speglingen eller projiceringen varar inte för evigt. Efter en tid märker man att egenskaperna man sett hos den andra inte nödvändigtvis är de man först trodde. Den positiva människan lägger kanske märke till att den andra inte alls var så positiv som hon först tänkte. Den sportiga får kanske inse att den andra inte alls delade intresset för sport. Inget illa i det, det är bara det att speglingen inte varade för evigt. Man börjar se personens riktiga egenskaper och läser inte längre in sina egna egenskaper.

Likadant var det för Valpen. Han trodde att det vita lurviga monstret i duschkabinen var en skällande och morrande liten best, precis likadan som han själv är (eller uppfattar sig vara). Tills han insåg att det är bara en spegelbild. Inte ens en levande varelse. Inget som är farligt och värt att skälla och väsnas åt. Spegelbilden är en tyst typ, egentligen. Valpens raka motsats. Det tog bara ett tag att inse det.

På ett sätt kanske man kan säga att när vi lär känna en människa är det som att spegla sig litegrann. Man ser en liten bit av sig själv. Vad ser du?