Att pricka soptunnan

När jag cyklar till jobbet åker jag genom en vacker park. I parken finns en soptunna och runt soptunnan ligger det skräp. Inte lite, massor. Hundbajspåsar, karamellpapper, pappersservetter och jag vet inte allt vad. Kan inte förstå hur det kommer sig att människor slänger skräpet runt soptunnan istället för i den. Det kräver ju inte så mycket mer att sätta skräpet i tunnan, eller gör det?

Tydligen är det mer krävande. Annars skulle skräpet vara där det ska. I tunnan. Inte runtomkring. Förutsättningarna för att vi ska ha en riktigt fin park finns. Det finns blommor, buskar, träd och bänkar. Soptunnor att sätta skräpet i. Och ändå ser det ut som det gör. Man lyckas inte nå målet, i det här fallet soptunnan, och det blir platt fall. Det ser nästan värre ut än om man inte skulle ha en soptunna där. Då skulle skräpet ligga lite varstans och inte koncentrerat i en hög bredvid soptunnan, som det gör nu.

Fick härom veckan en kommentar angående personlig utveckling. Att risken med personlig utveckling är att man fastnar i det. Att man inte förmår att bekräfta och älska andra om man fastnar i sin egen process. Jag tror att den som kommenterade egentligen menade just det här. Att om man fastnar, inte når ända fram, så kan det bli värre än innan. Skräpet som inte når soptunnan. Ser för jäkligt ut både för den som kastat och den som betraktar.

Når man målet med sin personliga utveckling så mår alla bättre av det, man själv likväl som andra i ens närhet. Men om man inte riktigt når fram, utan fastnar för att man inte orkar eller saknar förmågan att ta itu med sig själv, då kanske det ser ut som runt soptunnan. Det ligger skräp överallt som andra irriterar sig på. Och själv försöker man om och om igen nå målet, men når inte riktigt fram. Oerhört frustrerande.

Då är det lätt hänt att man börjar skylla på olika saker. Hålet i soptunnan är för litet, skräpet ryms helt enkelt inte in. Eller kanske man har för bråttom, man hinner helt enkelt inte sätta skräpet ordentligt dit det skall. Sen kanske man börjar släta över, det spelar inte så stor roll fastän skräpet inte ligger i soptunnan, den som ska tömma har ju ändå betalt för att plocka upp skräp. Det finns hundratals ursäkter och förklaringar. Minst. Men inte en enda duger.

När det gäller personlig utveckling är det självinsikt som gäller. Ska man utvecklas som person, måste man kunna se sig själv ”utifrån”. Objektivt. Inte skylla sina misslyckanden på andra. Inte fråga vad jag gjorde för fel. Utan själv tänka ut det. För alla svar finns inom en själv. Bara man törs titta tillräckligt noga. Sen prickar man nog soptunnan och kan gå vidare.

Heminredning

Det där med heminredning är ett intressant fenomen. Det finns många som har en helt klar bild över hur deras hem ska se ut. Andra har mindre klara bilder, de söker kanske inspiration i någon heminredningstidning eller ute på nätet. Någon kanske tar hjälp av ett inredningsproffs. Vissa verkar inte alls bry sig. De bara bor. Men jag tror ändå att de allra flesta vill sätta sin egen prägel på sitt hem. Det ska synas vem som bor i det här hemmet. Och den som bor vill ju trivas i sitt hem. Trivs gör man, om man känner att det här är mitt hem, här får jag vara den jag är och här kan jag påverka hur det ser ut, inte sant?

Undrar om människor är lika medvetna om att de kan inreda sina liv också? Att man kan ställa det så som man själv vill ha det? Man kan i det här fallet också ta hjälp av andra, lyssna till andras goda råd. Man kan läsa böcker. Men när det kommer till kritan är det man själv som har huvudansvaret. Man ska själv bestämma hur man vill ha det. Man ska göra de där valen. Själv, eller tillsammans med någon annan. Men det största ansvaret för sitt liv, har bara man själv.

Oberoende av hur man inreder sitt hem, blir det alltid förändringar. Det blir aldrig precis som man tänkte sig först. Vare sig man tagit tips ur en inredningstidning, fått hjälp av ett proffs eller om man tänkt själv.

Man märker ganska snart vad som fungerar och vad som inte gör det. Det är inte alla gånger så praktiskt att ha vita kuddar i soffan. Speciellt inte om man har barn som ibland verkar tro att det är okej att torka sin kladdiga mun i fodralen. Eller en hund som är hemmets prins och anser sig vara berättigad att sitta på den vita dynan i soffan. Då får man tvätta. Ofta. Annars hålls det inte rent och fint. Eller så får man ändra lite grann. Kanske byta kuddfodral. Eller slänga ut hela eländet. Eller bara acceptera att den vita kudden fått fläckar. Men pointen är att det sällan blir precis som man tänkt. Inget fel i det, så är det ju bara.

Likadant är det med livet. Det blir sällan exakt så som man tänkte till en början. Man kan hamna i situationer då allt känns hopplöst, övermäktigt. Man kan hamna i en relation som gör slut på ens livslust. Då måste man tänka igenom hur man vill ha det. Ibland räcker det med små förändringar, ibland måste förändringarna vara större.

Ramarna för livet har man ju. Precis som hemmet har väggar. Alla har dock lite olika förutsättningar. Men alla har ett liv. Ett helt eget liv. Som man får inreda som man vill. Bor du ensam, kan du inreda helt i din egen stil. Bor du med någon, får du kompromissa, ta hänsyn. Så enkelt, men så svårt ibland.

Små förändringar i livet kan göra en stor skillnad. Att sluta röka. Eller att börja cykla till jobbet istället för att bila. Små förändringar som höjer livskvaliteten avsevärt. Det är som att byta färg på kuddfodralen i soffan. Plötsligt ser hela rummet annorlunda ut. Pga. två kuddfodral. Fascinerande, det måste väl ändå medges?