Du är så elak

”Du är så elak mot andra. Du styr och ställer och bryr dig egentligen bara om dig själv”.

Aj. Det gjorde ont. Är det sant? Du försöker tänka. Rannsakar dig själv och dina handlingar. Är du elak? Styr du och ställer du, utan att bry dig om någon annan än dig själv? Det är illa. Så får man inte göra.

Så du besluter dig för att ändra på dig. Tar ett steg tillbaka. Väljer att vara tyst istället för att säga din åsikt. Väljer att vara passiv istället för att vara aktiv. Väljer att vara någon annan än den du egentligen är. Det funkar. En tid. Men inte i all evighet.

Istället försöker du sätta ner din energi på sånt som inte skadar andra. ”Ensamhobbyn”. Så att du inte kan göra elakheter eller förstöra. Du går emot din egen personlighet. Det funkar. En kort tid. Men inte hur länge som helst.

Från andra håll kommer det andra signaler. Att du utstrålar omsorg och värme, att andra gärna umgås med dig och vill höra din åsikt. Vad ska du tro på? Det är lite som att stå mellan två hötappar. Du har din egen åsikt om dig själv, men vågar inte tro på den då du ibland får höra annat. Av någon som verkligen borde veta.

Tror att det här kan vara ett ganska vanligt scenario. Att man får negativa signaler om sig själv av någon i sin närhet. Det handlar om makt. Genom att säga negativa saker till sin partner, vän eller vem det nu råkar vara, får den som sände budskapet en känsla av makt. Det är hon eller han som styr. Genom dessa ord förändrar den andre sitt beteende. För vem vill nu vara elak mot andra? Men egentligen handlar det om en sorts hjärntvätt. Och det om något är elakt.

Det handlar alltid om val. Livet alltså. Du väljer vad du säger. Du väljer om du vill förändra dig. Du väljer vad du står ut med. Du väljer om du vill titta dig i spegeln eller inte. Och så länge du inte gör det kan du inte ha en aning om vad som gick snett.

Och sist men inte minst. Budskapet säger egentligen hundra gånger mer om avsändaren än mottagaren. Glöm aldrig det.

Att pricka soptunnan

När jag cyklar till jobbet åker jag genom en vacker park. I parken finns en soptunna och runt soptunnan ligger det skräp. Inte lite, massor. Hundbajspåsar, karamellpapper, pappersservetter och jag vet inte allt vad. Kan inte förstå hur det kommer sig att människor slänger skräpet runt soptunnan istället för i den. Det kräver ju inte så mycket mer att sätta skräpet i tunnan, eller gör det?

Tydligen är det mer krävande. Annars skulle skräpet vara där det ska. I tunnan. Inte runtomkring. Förutsättningarna för att vi ska ha en riktigt fin park finns. Det finns blommor, buskar, träd och bänkar. Soptunnor att sätta skräpet i. Och ändå ser det ut som det gör. Man lyckas inte nå målet, i det här fallet soptunnan, och det blir platt fall. Det ser nästan värre ut än om man inte skulle ha en soptunna där. Då skulle skräpet ligga lite varstans och inte koncentrerat i en hög bredvid soptunnan, som det gör nu.

Fick härom veckan en kommentar angående personlig utveckling. Att risken med personlig utveckling är att man fastnar i det. Att man inte förmår att bekräfta och älska andra om man fastnar i sin egen process. Jag tror att den som kommenterade egentligen menade just det här. Att om man fastnar, inte når ända fram, så kan det bli värre än innan. Skräpet som inte når soptunnan. Ser för jäkligt ut både för den som kastat och den som betraktar.

Når man målet med sin personliga utveckling så mår alla bättre av det, man själv likväl som andra i ens närhet. Men om man inte riktigt når fram, utan fastnar för att man inte orkar eller saknar förmågan att ta itu med sig själv, då kanske det ser ut som runt soptunnan. Det ligger skräp överallt som andra irriterar sig på. Och själv försöker man om och om igen nå målet, men når inte riktigt fram. Oerhört frustrerande.

Då är det lätt hänt att man börjar skylla på olika saker. Hålet i soptunnan är för litet, skräpet ryms helt enkelt inte in. Eller kanske man har för bråttom, man hinner helt enkelt inte sätta skräpet ordentligt dit det skall. Sen kanske man börjar släta över, det spelar inte så stor roll fastän skräpet inte ligger i soptunnan, den som ska tömma har ju ändå betalt för att plocka upp skräp. Det finns hundratals ursäkter och förklaringar. Minst. Men inte en enda duger.

När det gäller personlig utveckling är det självinsikt som gäller. Ska man utvecklas som person, måste man kunna se sig själv ”utifrån”. Objektivt. Inte skylla sina misslyckanden på andra. Inte fråga vad jag gjorde för fel. Utan själv tänka ut det. För alla svar finns inom en själv. Bara man törs titta tillräckligt noga. Sen prickar man nog soptunnan och kan gå vidare.