Hur kan du vara så glad?!?

Den där Kalle som ni fick läsa om i ett tidigare inlägg finns på riktigt. Han heter visserligen inte Kalle och han har inte ramlat ner från en telemast. Han har varit med om en hel del annat som skulle ha knäckt vem som helst, men klarat sig med glans tack vare sin positiva inställning till livet. Trots alla oväntade vändningar livet fört med sig. Och han finns på riktigt. Jag känner honom och det är jag glad för! (Faktum är att jag känner flera som är som Kalle och det är en rikedom för mig.)

Han lyckas se det positiva i allt. I hans värld finns det bara möjligheter, också när alla andra tycker att det är kolsvart. Och tro mig, den här vännen vet vad det innebär att kämpa. Han lyckas hålla kvar sin positiva livsbejakande inställning till livet. Och den inställningen blir bara positivare hela tiden. Livet blir hela tiden roligare att leva. Sånt blir man glad av att se!
Hur kan man vara så positiv? Hur hittar man alltid den där extra orken för att kunna gå vidare? Ingen kan väl vara hundra procent positiv hela tiden, men vissa är positiva största delen av tiden. Hur lyckas de med det?

Vet att den Kalle jag känner inte fått mycket stöd från andra människor. Kanske från en del, men många många har om och om igen ifrågasatt Kalles positiva anda. Hur dumt är väl inte det? Att ifrågasätta, alltså? Men det var inte det jag skulle skriva om, jag vill veta var Kalle får sin positiva ork.

Jag tror, som ni vet, att det till stor del handlar om val. Så var det för Kalle som ramlade ner från telemasten också. Alla kan själva välja med vilken inställning man tar sig an livet. Det är inte det att vissa människor är lyckliga för att de inte har problem. Alla människor har problem, av olika sort visserligen, men ändå. Det är inställningen till problemen och livet som är olika.

Man kan skylla sin negativitet på en olycklig barndom. Man kan skylla på att man inte fick den utbildning man skulle ha velat. Man kan skylla på än det ena och än det andra. Men vad hjälper det, egentligen? Det är ju bara undanflykter. Dåliga orsakar för att slippa göra något. Vi kan bara påverka framtiden, inte historien.

Var och en kan påverka sitt liv. Inte nödvändigtvis de yttre faktorerna. Men ramlade du ner från telemasten kan du välja om du sörjer för att du bröt benen och numera haltar, eller om du gläds åt att du ännu lever. Det är ditt val. Ditt.

"Jag ska förstöra ditt liv!"

Har du någonsin hört de orden? Har någon sagt åt dig just så? Eller ännu värre, har du sagt så? ”Jag ska förstöra ditt liv”. Är säker på att många människor blivit utsatta för det hotet. För ett hot är precis vad det är, vare sig man menar vad man säger eller inte.

Ibland kanske man hör orden i en annan ordningsföljd: ”Du har förstört mitt liv”. Den som säger de orden mår säkert lika illa som den som svängde orden annorlunda. Orden ”förstöra” och ”liv” passar inte alls i samma mening i mina öron.

Det finns många människor som går genom svåra kriser i sina liv. De kanske lever i förtryckta äktenskap eller i kaotiska förhållanden. De kanske upplever stora förluster, har kanske mist sin käraste. Beundrar stort dem som lyckas ta sig igenom det utan att säga att ”Det förstörde mitt liv”. Dessa människor har insett vad livet handlar om egentligen. De vet att de själva har makt att påverka livet. Inte allt vad som händer förstås, men sina egna tankar och handlingar, sin syn på livet. Och de vet också att det är just svårigheterna som formar en och gör en ödmjukare inför livet och andra människor.

Det betyder inte att man inte får vara ledsen när något går emot. Det betyder inte att man inte får sörja eller vara arg. Det betyder bara det att man väljer sitt tänkesätt. Att man väljer hur man vill uppfattas som människa. Och hur man ser på sig själv.

Säger eller tänker du ”Det/den förstörde mitt liv”, då ser du dig själv som ett offer utan påverkansmöjligheter i ditt eget liv. DITT eget LIV. Du ser inte att det är du själv som förstör det för dig själv. Elaka ord som du sprider runt dig, skapar inget annat än onda känslor. I dig själv och i andra. Det måste vara ett väldigt ledsamt liv.

Kan det rentav vara så att den som säger ”Du har förstört mitt liv”, är den samme som säger ”Jag ska förstöra ditt liv”? En sådan människa har en lång väg att vandra. Det enda liv man kan förstöra är sitt eget och det enda liv man kan göra alldeles underbart är sitt eget. Just genom att styra sina tankar och sina ord.

Det är en viss skillnad ändå. Att förstöra någons liv avsiktligt, eller att ha gjort det oavsiktligt, i misstag. Ibland råkar man ut för händelser som man själv inte kan påverka. Som gör en bedrövad och ledsen in i hjärteroten. Alla har rätt att vara ledsna, arga, sura och tvära. Men om ditt liv är förstört avgör du själv. Genom att välja ditt tänkesätt.

En fyrkantig fiskbit och en påse frysta grönsaker

Brukar då och då titta på matlagningsprogram i tv. Det är fascinerande att se hur duktiga kockar svänger i hop de läckraste maträtter. Lite olika stilar har alla kockar, vissa gör si och vissa så, men slutresultatet ser alltid helt perfekt ut.

Alla de där kockarna säger att a och o i matlagning är bra råvaror. Det ska vara fina grönsaker, bra kött och alldeles färsk fisk. Äkta smör och äkta grädde. Då blir det gott. Och det tvivlar jag inte ett ögonblick på.

Men. Hur är det med oss andra då? Vi vardagskockar som sliter oss i håret efter en tung arbetsdag när vi ska ta itu med kvällsmaten. Hur ska vi få till en god måltid? När jag kikar in i mitt kylskåp ser jag varken fräscha grönsaker eller en fin bit kött. För att nu inte tala om den färska fisken. Den lyser med sin frånvaro. Istället hittar jag en påse frysta grönsaker och en fryst sejbit i frysen. Med lite tur hittar jag ett paket fryst malet kött också.

Vi vardagskockar har lite andra förutsättningar. Vi får sänka ribban lite grann, en meter eller så. Det man svänger ihop av en påse frysta grönsaker och en fyrkantig fiskbit kan inte bli likadant som tv-kocken svänger ihop av sina färska råvaror. Säger inte att det blir sämre heller. Det är bara annorlunda. Och huvudsaken är väl ändå att man blir mätt så att man orkar vandra vidare?

Så där är det med så mycket annat också. Tänker ibland på hur mycket saker människor köper åt sig. Det ska vara fina bilar, telefoner, tv-apparater och datorer. Bostaden ska vara i perfekt skick, trädgården lika så och bilarna ska alltid vara glänsande fina. Det är lite som med kockarnas råvaror, man vill ha det bästa för då blir livskvaliteten hög. Eller blir den?

Tror att vardagskockarna har det här på klart. Ingredienserna behöver inte vara av den allra finaste kvaliteten. Det går bra med helt vanliga ingredienser. Och är det inte ändå så att mat som är tillredd med kärlek och tillhöftad enligt tillgången på ingredienser, är den allra godaste maten? Kanske det då är likadant med livet? Det materiella behöver inte vara det allra bästa så länge det finns kärlek och utrymme för olikheter.

Med det här vill jag inte påstå att det inte är underbart att få en riktigt fin middag, tillredd av de finaste ingredienserna av den bästa kocken i staden. Det är underbart. Men inte om man får det varje dag. Då tröttnar man. Lagom är bäst. I längden.

You´ve got mail

Idag kan vi kommunicera snabbt. Blixtsnabbt. Vi skriver våra meddelanden, trycker på knappen och på en bråkdel av en sekund nås mottagaren av meddelandet. Tom. fast hon befinner sig på andra sidan jorden i Nya Zeeland.

E-postboxen är alltid full. Man får meddelanden om kurser och utbildningar. Infomeddelanden av chefen. Skräppost och roliga PowerPoint-presentationer. Korta meddelanden av vänner. Allt möjligt helt enkelt. Vi översvämmas av information. Det fina med e-posten är att man själv kan välja vad man gör med alla meddelanden. Man kan välja att radera meddelandet, att svara på det eller att vidarebefordra det. Man behöver bara klicka. Valet är ditt eget, ingen annan kan gå in i ditt e-postprogram och trycka på knapparna. Förutsatt att du har koll på ditt lösenord, förstås :).

De här tre knapparna har vi till förfogande annars också. Svara, radera eller vidarebefordra. Nu tänker jag på vännen som vi träffar över en kaffekopp och som ibland vill lätta sitt hjärta. Som vill berätta om det som trycker, om det som känns svårt och tungt. Vännen som ger dig sitt förtroende. Då har du också tre knappar att välja mellan, svara, radera eller vidarebefordra.

En riktig vän väljer ”svara”. Men hon behöver inte svara med en färdig lösning på problemet. Hon behöver bara svara: Jag hör dig. Jag förstår dig. Jag finns här för dig. Jag lyssnar. De andra knapparna klickar en riktig vän inte på. Radera eller vidarebefordra. De knapparna är till för skräppost vi inte vill ha eller roliga PowerPoint-presentationer som vi vill skicka vidare. Inte för att radera det någon sagt i förtroende, eller ännu värre, vidarebefordra det till andra.

Alla tre knappar är till för att användas. De är bara tre, men det kan vara värt en stund att tänka på hur man använder dem.

Klicka rätt nu ;)

Mitt liv som magnet

Ibland känner jag mig nästan som en magnet. Magneter är fascinerande klumpar som drar till sig metallföremål. Inget annat, bara metall. Men min magnet drar till sig helt andra saker.

När jag var gravid, var jag alla gånger en ”stormagsmagnet”. Såg bara stora, gravida magar överallt. Råkade i diskussioner med andra gravida var jag än rörde mig. Så gott som snubblade över barnvagnar i vart och vartannat gathörn.

När det var dags för bilbyte, vilket i sig är en logisk följd efter tillräckligt många graviditeter, såg jag bara just den sortens bilar som jag var intresserad av. Bilar med många sittplatser och stort bagageutrymme. Grå till färgen, så behöver man inte tvätta så ofta :) .

När det blev dags skaffa hund såg jag naturligtvis hundar överallt. Jag var en livslevande hundmagnet. Jag inte bara såg hundar, jag hörde människor prata om hundar var jag än var, i Citymarketkön, hos frisören, precis överallt.

Men allvarligt. Jag är inte magnetisk. Kan inte dra till mig vare sig gravida magar, bilar eller hundar. Helt omöjligt. Det enda jag kan göra är att se de här sakerna, magarna, bilarna och hundarna. Att fokusera på dem.

Kan man fokusera har man ett mäktigt verktyg i sina händer. Genom att fokusera kan du påverka ditt liv. Kanske inte det som händer och sker, men hur du ser på ditt liv. Väljer du att se det som är bra, eller väljer du att fokusera på det som är jobbigt och svårt? Det finns nog av båda sorterna i allas liv. Det är bara fokusen det hänger på. Gäller att ställa in den rätt bara.

Totalkaos, eller?

Körde längs riksåttan till sommarstugan idag. Trafiken var inte livlig precis, inga traktorer, inga långtradare, bara några vanliga bilar som var på väg nånstans. Började osökt tänka på trafikkaoset i Italien som jag upplevde förra veckan. Där finns det många fordon, stora bilar, små bilar, gamla bilar, nya bilar och massor med vespor. Gemensamt för dem alla var att de var lite buckliga, de hade fått sig en och annan törn.

Italienarna kör snabbt och håller kort avstånd till framförvarande bil. Tutar när de vill kila in framför en annan bil, håller sig för det mesta till trafikreglerna men långtifrån alla gånger. HUR behärskar de italienska bilisterna detta kaos? Det är totalt obegripligt för en finländare som är van med att man helt och fullständigt följer trafikreglerna. Man håller sig på säkert avstånd från andra fordon och man håller hastighetsbegränsningarna. Mentaliteten är en helt annan än i Italien.

Diskuterade den italienska trafiken med vm-simmerskan som varit i Italien redan en vecka när jag kom dit. Hon lugnade ner mig då jag förfasade mig över den i mina ögon vanvettiga trafiken. ”De ger varann utrymme”, sa hon, ”det är inget problem”. Och så sant som sagt, de ger varann faktiskt utrymme i trafiken. För en utomstående verkar det vara ett totalkaos, men banne mig, de har nåt de går efter. De ger varann utrymme. Genialt, egentligen!

Instruktionsboken del 2

Känner att jag vill förtydliga det förra inlägget lite, det kan nämligen missförstås (stort tack till den som försett mig med ärliga och uppriktiga vänner!).

Jag är på inget vis emot böcker som handlar om hur man ska tackla svårigheter i livet, tvärtom. Tror att man mår bra av att ibland läsa sk. självhjälpsböcker, men jag tror inte att "sanningen" finns helt och hållet i dem. Det kan omöjligt finnas en bok som säger precis hur du ska leva. Däremot kan du bilda dig själv en alldeles egen uppfattning genom att läsa bra böcker och diskutera med kloka människor. De bästa råden för ditt liv, finns hos dig själv. Men ibland kan det behövas en bra bok eller ett bra bollplank för att hitta dem.

Den där instruktionsboken

Det skämtas ofta om instruktionsböcker. Eller egentligen om hur män och kvinnor angriper instruktionsböcker. Männen struntar i dem, försöker genom försök och misstag få igång mackapären och läser instruktionsboken först sen när alla egna sätt prövats och inte fungerat. Kvinnor gör tvärtom. Läser instruktionsboken, försöker få igång mackapären och läser vid behov igen. Båda sätten funkar, ibland bättre och ibland sämre.

Jag skaffade en ny mätare till cykeln igår. Har lyckats förlägga den gamla, den finns säkert någonstans längst under, har bara inte hitta det stället ännu.. Hade en enorm tur och hittade en nästan likadan i butiken och lyckan var stor när jag upptäckte att den nya mätaren fungerar i den gamla ställningen. På med hjälmen och iväg för att testa. Ville veta hur lång min joggingrunda är. Halvvägs slog det mig, jag hade inte läst instruktionsboken. Gosh. Det rubbade mina cirklar litegrann, men jag hittade hem trots att koncentrationen for där ett slag.

Började tänka lite på det här med instruktionsböcker. Det finns instruktionsböcker till det mesta (tack vare EU?), men finns det en instruktionsbok till hur du ska leva ditt liv eller hur du ska känna och tycka? Det finns det inte, och bra är väl det. Det är ju du som ska bestämma hur du vill leva ditt liv, hur du vill ha det. Det kan ingen annan göra för dig. Du ska själv skriva instruktionsboken och sånt gör man inte på en dag. Det är ett livsprojekt. Bäst att leta reda på pennan med en gång.. :)

Sand i skon

När jag nöter på där i mitt motionsspår blir jag ofta lite filosofisk efter ett tag. Ibland tänker jag verkligt djupa tankar och ibland inser jag bara hur vissa saker som jag upplever där i skogen kan kopplas till vardagslunken.

Som nu det där med sandkorn. När jag joggat en stund längs grusvägen märker jag ofta att ett sandkorn på nåt underligt sätt kommit in i skon. Det irriterar men jag orkar inte stanna, ta av mig skon och tömma den. Istället skakar jag lite på foten och hoppas att sandkornet ska flytta på sig så att jag inte längre känner av det. Ibland funkar det. Men efter ett tag är sandkornet tillbaka på samma ställe igen och irriterar. Jag skakar vidare och hoppar litegrann för få det att flytta på sig. Den här gången hjälper det inte. Är tvungen att stanna, ta av mig skon och tömma den. En minut tog det. En minut! Tänk om jag besparat mig irritationen och tömt skon direkt istället för att trixa och hoppa och hålla på. Att man aldrig lär sig. Så där håller jag på varenda gång jag joggar.

Likadant kan det vara i vardagslunken. Jag har nåt mindre trevligt framför mig och istället för att ta itu med det direkt, trixar jag och hoppar och håller och på. Precis som med sandkornet i skon när jag joggar. Det skulle ju vara så mycket lättare att bara göra det man måste och inte skjuta upp det. För nångång måste man ta itu med det otrevliga. Så är det bara. Bekymret försvinner ingenstans. Titta bara på sandkornet, hur länge har väl inte det funnits? Enda sättet att få det att försvinna är att tömma skon. Att nöta på det tills det försvinner orkar ingen med. Tro mig, jag vet ;)

När allt ändrar, men allt fortsätter som tidigare

Alla har varit med om det. Man har fått ett plötsligt besked som totalt förändrar ens värld. Det kan handla om ett sjukdomsbesked, ett dödsfall eller något annat som gör att det känns som om världen skulle kastas omkull. Ingenting är som förr.

Efter ett tag märker man i alla fall, att trots att allt har ändrat, är sig det mesta likt. Morgontidningen fortsätter att komma varje morgon, grannarna fortsätter att klippa gräset varannan dag, kylskåpet är fortsättningsvis alltid tomt och soppåsen alltid full, men det har skett en förändring. Inne i dig. Allt är sig likt, men allt är nytt. Det känns overkligt. Ser de andra inte att allt är annorlunda?

Får man känna glädje fast ens morfar har gått bort? Får man vara arg och irriterad på någon som nyligen fått ett allvarligt sjukdomsbesked? Får man klaga över sin egen litenhet, fast det finns andra som har det så mycket värre? Får man tänka på sina egna behov trots att ens barn lider av en allvarlig sjukdom?

Visst får man. Det är ju det livet handlar om. Att känna, att älska, att gråta, att skratta. Att njuta och att hitta guldkornen alla soliga dagar och alla regniga dagar. Vi behöver det för att orka. Livet får och skall gå vidare. Och för att riktigt kunna njuta av guldkornen måste man kanske ha upplevt lite elände också.. det tror jag i alla fall.