På resa

Har just kommit hem från en resa. En resa med bara mig själv. Då hinner man tänka. Det är nu en sak. Men sen finns det andra saker också. Man lär sig att klara sig själv. Att hålla huvudet kallt när man kör i en storstad i morgonrusningen med en krånglande gps. Att hålla tungan rätt i mun när man kör ombord på en färja. Och mycket, mycket annat.

Att vara ensam på resa är kanske inte så lätt. Men inte är det svårt heller. Det beror väl helt enkelt vilken inställning man har, vad vet jag?

Egentligen är man väl aldrig ensam heller. Det finns ju människor överallt. Och de kan ju vara vänner som man ännu inte känner. Eller åtminstone personer som man kan ge ett leende, byta ett ord och dela erfarenheter med.

Här kommer en stor kram till alla nya och gamla vänner som fick mig att känna mig som hemma, även om jag var långt borta. Alldeles ensam.

Alla dessa val!

Jag skriver mycket om val. Att man själv får välja hur man har det. Att man själv får välja hur man ”tar det”, alltså hur man förhåller sig till sitt liv. Att livet går ut på val. Det är min filosofi.

Men vissa saker kan vi inte välja. Vi kan t.ex. inte välja våra släktingar. De kommer liksom på ”köpet”. Vissa har tur, de är födda i familjer som ”passar”. Där får de förståelse för hurudana de är, där får de vara som de är. Och det bästa av allt, de gillas för att de är just sådana som de är.

Andra igen föds i familjer där de känner ett utanförskap. De passar inte in helt enkelt. Allt de säger och gör är fel, helt enkelt. Och då är det inte så enkelt längre.

När man blir äldre ”får” man nya släktingar. Partnerns släktingar. Syskonens partners och deras släktingar. Barnens flick- och pojkvänner osv, ni vet. Människor som kan berika ens liv, men det kan också gå tvärtom. Det kan bli knepigt i relationerna med de nya människorna, som man dessutom måste umgås med ibland. Och det får man finna sig i bara. Så är det för oss alla. Det är lite komplicerat att vara människa.

Sina släktingar kan man inte välja. Men jag tycker att man ska välja att vara glad för de släktingar man tycker om.
Däremot kan man välja sina vänner. Och då ska man göra det med omsorg. För hellre en kniv i ryggen av en släkting man inte valt, än en kniv i ryggen av en vän man valt.

You´ve got mail

Idag kan vi kommunicera snabbt. Blixtsnabbt. Vi skriver våra meddelanden, trycker på knappen och på en bråkdel av en sekund nås mottagaren av meddelandet. Tom. fast hon befinner sig på andra sidan jorden i Nya Zeeland.

E-postboxen är alltid full. Man får meddelanden om kurser och utbildningar. Infomeddelanden av chefen. Skräppost och roliga PowerPoint-presentationer. Korta meddelanden av vänner. Allt möjligt helt enkelt. Vi översvämmas av information. Det fina med e-posten är att man själv kan välja vad man gör med alla meddelanden. Man kan välja att radera meddelandet, att svara på det eller att vidarebefordra det. Man behöver bara klicka. Valet är ditt eget, ingen annan kan gå in i ditt e-postprogram och trycka på knapparna. Förutsatt att du har koll på ditt lösenord, förstås :).

De här tre knapparna har vi till förfogande annars också. Svara, radera eller vidarebefordra. Nu tänker jag på vännen som vi träffar över en kaffekopp och som ibland vill lätta sitt hjärta. Som vill berätta om det som trycker, om det som känns svårt och tungt. Vännen som ger dig sitt förtroende. Då har du också tre knappar att välja mellan, svara, radera eller vidarebefordra.

En riktig vän väljer ”svara”. Men hon behöver inte svara med en färdig lösning på problemet. Hon behöver bara svara: Jag hör dig. Jag förstår dig. Jag finns här för dig. Jag lyssnar. De andra knapparna klickar en riktig vän inte på. Radera eller vidarebefordra. De knapparna är till för skräppost vi inte vill ha eller roliga PowerPoint-presentationer som vi vill skicka vidare. Inte för att radera det någon sagt i förtroende, eller ännu värre, vidarebefordra det till andra.

Alla tre knappar är till för att användas. De är bara tre, men det kan vara värt en stund att tänka på hur man använder dem.

Klicka rätt nu ;)