Storm och snäckskal

Fastnade i stormen ute på ön häromdagen. Det var absolut ingen fara med oss men vi var tvungna att vänta ut nordanvinden. Nordanvinden far ju hem till kvällen så det var bara att vänta. Och vänta. Och vänta lite till.

När det stormar kan man oroa sig för många saker. Man kan oroa sig för att båten ska slita sig och försvinna till havs eller slås sönder mot stenarna. Man kan oroa sig för att maten ska ta slut. Man kan oroa sig för än det ena och än det andra. Det finns egentligen obegränsat mängd saker man kan oroa sig för. Om man väljer att oroa sig förstås.

Eller så kan man välja att göra annat. Som att plocka snäckor. Pyttesmå snäckor. Man kan välja att sitta på den stora stenen och vänta på den största vågen som skvätter ner en. Det är jätteroligt, har provat själv många gånger ;)!

Så är det med alla stormar i livet. Det är jobbigt, men inte hela tiden. Skratta och samla små snäckor får man göra alla dagar. Också när det är som stormigast. Sen får man också minnas att stormar tar slut. När Nordanvinden fått nog och gått hem och lagt sig.

Höststorm

Var ute på en kvällspromenad alldeles nyss, regnet öste ner, vinden ven i husknutarna och det kändes nästan som höst. Fast det är vår. Helskumt. Men nåja, det var nu inte det som var poängen den här gången. Trodde jag skulle frysa ihjäl där jag småsprang efter hunden. Han verkade inte heller överförtjust i vädret. Kallt, blött, grått och ruggigt. Allt annat än härligt. Vi ville båda hem och in i värmen igen.

Efter kvällspromenaden tände jag en brasa, satte mig i soffan med en bok. Lyssnade på regnet som smattrade mot fönstret och vinden som ibland ruskade om hustaket. Plötsligt kändes det nästan mysigt med ruskvädret. Även om det var precis samma väder som alldeles innan när jag var ute och trodde jag skulle frysa ihjäl. Men nu var ruskvädret på behörigt avstånd och jag befann mig inte längre oskyddad i stormen.

Visst är det märkligt hur olika man kan uppfatta samma sak? När man är mitt i ett oväder känns det hemskt. Man tror att man aldrig ska kunna ta sig ur det, att det aldrig ska bli soligt igen. Regnet, blåsten och kylan tränger genom märg och ben.

När man tagit sig ur ovädret och fått lite distans till det hela, inser man att det finns sånt man kan göra för att ovädret ska kännas mindre skrämmande och kallt. Man kan tända en brasa, man kan lyssna till det mysiga ljudet av regnet som smattrar mot fönstret. Det handlar väl om att fokusera på det som är bra. Och kanske vänta en stund tills den värsta stormen lagt sig. Fast det kanske inte man kan göra om man har en liten hund som måste gå ut varje dag, i alla väder. Satoi tai paistoi (vare sig det regnar eller solen skiner).

Ser du stjärnan?

Ikväll var det stjärnklart. Gillar att promenera och titta på stjärnorna i mörkret. Mäktigast är det förstås när det är alldeles beckmörkt ute. När inte en endaste lampa lyser någonstans i närheten. Då ser man alla stjärnor. Och det finns många därute. Det finns stora stjärnor. Det finns små stjärnor. Hur många som helst. Flera miljarder. Man kan inte ens räkna dem, så många är de.

I kväll var det inte beckmörkt när jag var på promenad. Gatlamporna lyste. Det var svårare att få syn på stjärnorna, men när jag tittade efter riktigt noggrant kunde jag nog se att de fanns där iallafall. Precis lika glittrande och fina som förr. Varenda en.

Gatlamporna gjorde min stjärnpromenad både lättare och svårare. Lättare för att jag inte behövde vara rädd att jag skulle ramla. Jag kunde ju se var jag lade mina fötter. Det var bara att promenera på, utan att tänka efter desto mer. Svårare för att det var så ljust att stjärnorna liksom doldes. De syntes inte så tydligt. Det var ju förstås inte så att stjärnorna inte fanns där, det var bara svårare att lägga märke till dem. Speciellt småstjärnorna.

När det är riktigt mörkt runtomkring en, när livet visar sig från sin tuffa sida, då är stjärnorna eller guldkornen så otroligt viktiga. Det mörka och svåra gör att guldkornen syns tydligt, de lyser upp tillvaron litegrann. Man behöver kraften guldkornen ger. Annars orkar man inte. Man liksom hoppar från ett guldkorn till ett annat. Hela ens existens hänger på guldkornen. Just för att det är så mörkt runtomkring. När man har inte en susning om var man ska lägga ner fötterna för att inte ramla.

När livet är lättare, när lyset tänts igen och man kan se var man går, då är guldkornen, eller varför inte stjärnorna, inte lika viktiga. Man ser guldkornen, men ens överlevnad hänger inte på dem. Man ser var man vandrar ändå. Det är ju ljust. Och så mycket lättare att inte ramla.

Nu påstår jag inte att guldkorn eller stjärnpromenader inte är viktiga, det är de. Speciellt när livet är tufft. Då gäller det verkligen att ta vara på varenda ljusglimt. Men det kommer en dag när någon tänder en lampa och du ser var du går igen. Tills det är det guldkornen som gäller.

När man blickar tillbaka, hoppas jag att det är stjärnorna man minns. Inte mörkret. Fast jag påstår att man själv får välja vad man vill minnas. För val är väl det enda vi har här i livet. Och det är inte illa det.

Tiden är relativ

Människor, människotyper och mänskligt beteende fascinerar mig. Råkade ramla över en artikel om tidstyper härom kvällen. Log igenkännande där jag satt framför skärmen. Fick mig en tankeställare. Igen.

Har inget emot tidsoptimister, tvärtom. De är människor som är positiva men har lite för mycket på gång. Och andra irriterar sig ofta på dem. Speciellt här i trakten var tiden är absolut och klockan följs slaviskt. Därför får tidsoptimisten vara i fokus den här gången.

Men är det nån vits egentligen att irritera sig över tidsoptimisten som alltid kommer flängande i sista minuten? Ibland tom långt efter sista minuten. Din irritation får knappast tidsoptimisten att komma i tid. Det är bara du själv som lider av irritationen. Vore det inte bäst att plocka fram den där boken du så gärna vill läsa och läsa den under väntetiden? Eller varför inte sitta och filosofera en stund?

Tänkte tidigare att den som inte kommer i tid till ett möte är respektlös mot den andres tid. Istället kan jag nu tänka att tidsoptimisten ger mig tid, väntetid, som jag kan använda till att varva ner eller varför inte läsa. Bara jag nu kommit ihåg att ta den där boken med mig förstås. Och så får tidsoptimisten stå ut med att jag går när jag måste. Det är hennes förlust. Kanske. Vet ju förstås inte vad det var som dröjde henne ;)

Sånt som man irriterar sig på kan man formulera om. Byta fokus. Se det ur en annan synvinkel. Då känns det plötsligt inte så besvärligt att vara den som alltid är i tid fast man hamnar att vänta en stund. Och vad då? Det är ju bara tid det handlar om. Och tiden är relativ. Men mer om det en annan gång.

Mitt liv som magnet

Ibland känner jag mig nästan som en magnet. Magneter är fascinerande klumpar som drar till sig metallföremål. Inget annat, bara metall. Men min magnet drar till sig helt andra saker.

När jag var gravid, var jag alla gånger en ”stormagsmagnet”. Såg bara stora, gravida magar överallt. Råkade i diskussioner med andra gravida var jag än rörde mig. Så gott som snubblade över barnvagnar i vart och vartannat gathörn.

När det var dags för bilbyte, vilket i sig är en logisk följd efter tillräckligt många graviditeter, såg jag bara just den sortens bilar som jag var intresserad av. Bilar med många sittplatser och stort bagageutrymme. Grå till färgen, så behöver man inte tvätta så ofta :) .

När det blev dags skaffa hund såg jag naturligtvis hundar överallt. Jag var en livslevande hundmagnet. Jag inte bara såg hundar, jag hörde människor prata om hundar var jag än var, i Citymarketkön, hos frisören, precis överallt.

Men allvarligt. Jag är inte magnetisk. Kan inte dra till mig vare sig gravida magar, bilar eller hundar. Helt omöjligt. Det enda jag kan göra är att se de här sakerna, magarna, bilarna och hundarna. Att fokusera på dem.

Kan man fokusera har man ett mäktigt verktyg i sina händer. Genom att fokusera kan du påverka ditt liv. Kanske inte det som händer och sker, men hur du ser på ditt liv. Väljer du att se det som är bra, eller väljer du att fokusera på det som är jobbigt och svårt? Det finns nog av båda sorterna i allas liv. Det är bara fokusen det hänger på. Gäller att ställa in den rätt bara.