Två par skidor

Jag har två par skidor. Ett par med helt otroligt fäste men superdåligt glid. Med det skidparet tar jag mig lätt uppför backarna, men i nedförsbackarna är det precis tvärtom. Jag får staka på som bara den för att ens komma ner. Vilket kan kännas otroligt irriterande. Det här skidparet tar sin uppgift på allvar, så känns det åtminstone. De sviker mig inte i uppförsbackarna, men har svårt att ”släppa loss” i nerförsluten.

Det andra skidparet har bra glid men ett nästan obefintligt fäste. Med dem kämpar jag, sliter som ett djur för att komma uppför backarna, men i nerförsbackarna bara njuter jag. Det går liksom av sig självt och det enda jag behöver göra är att hänga med. De här skidorna känns på något sätt mera livfulla. De tar mig uppför backarna, men visst är det halt (åt fel håll sas). Men i nerförsbackarna funkar de som de ska.

När jag kämpade där i uppförsbacken med mina bakhala skidor började jag tänka. Tänkte på det där med att nå sina mål. Personliga mål, mål i arbetet, eller vilka mål som helst. För att nå sina mål måste man ofta kämpa. Visst, helt naturligt. Men har du tänkt på hur din inställning påverkar dig när du väl nått målet?

När du kämpat som en tok, satsat hårt och gjort ALLT du kunnat för att fixa den perfekta middagen eller vad det nu kan vara, kan du då släppa loss och verkligen njuta av det du åstadkommit? Det är inte så lätt alla gånger. Man kan vara så fokuserad på uppgiften och på att utföra den på rätt sätt, att man liksom fastnar i det. Likadant som med mina skidor. De med fästet, ni minns. De kan inte släppa taget fastän nått målet, att ta mig uppför backen. De tar sin uppgift med för stort allvar, helt enkelt.

Det är inte lätt alla gånger att hitta en balans när det gäller mål man ska nå. Och vissa mål är ju viktigare än andra helt enkelt, så är det bara. Men när du kämpar, se till att ha roligt på vägen till målet, så kan du njuta av din ”seger” på riktigt sen när du väl nått den. För det är du värd!

Och när det gäller mina skidor, så behöver de ju bara vallas om. Så enkelt är det när det gäller skidor ;)

Hur kan du vara så glad?!?

Den där Kalle som ni fick läsa om i ett tidigare inlägg finns på riktigt. Han heter visserligen inte Kalle och han har inte ramlat ner från en telemast. Han har varit med om en hel del annat som skulle ha knäckt vem som helst, men klarat sig med glans tack vare sin positiva inställning till livet. Trots alla oväntade vändningar livet fört med sig. Och han finns på riktigt. Jag känner honom och det är jag glad för! (Faktum är att jag känner flera som är som Kalle och det är en rikedom för mig.)

Han lyckas se det positiva i allt. I hans värld finns det bara möjligheter, också när alla andra tycker att det är kolsvart. Och tro mig, den här vännen vet vad det innebär att kämpa. Han lyckas hålla kvar sin positiva livsbejakande inställning till livet. Och den inställningen blir bara positivare hela tiden. Livet blir hela tiden roligare att leva. Sånt blir man glad av att se!
Hur kan man vara så positiv? Hur hittar man alltid den där extra orken för att kunna gå vidare? Ingen kan väl vara hundra procent positiv hela tiden, men vissa är positiva största delen av tiden. Hur lyckas de med det?

Vet att den Kalle jag känner inte fått mycket stöd från andra människor. Kanske från en del, men många många har om och om igen ifrågasatt Kalles positiva anda. Hur dumt är väl inte det? Att ifrågasätta, alltså? Men det var inte det jag skulle skriva om, jag vill veta var Kalle får sin positiva ork.

Jag tror, som ni vet, att det till stor del handlar om val. Så var det för Kalle som ramlade ner från telemasten också. Alla kan själva välja med vilken inställning man tar sig an livet. Det är inte det att vissa människor är lyckliga för att de inte har problem. Alla människor har problem, av olika sort visserligen, men ändå. Det är inställningen till problemen och livet som är olika.

Man kan skylla sin negativitet på en olycklig barndom. Man kan skylla på att man inte fick den utbildning man skulle ha velat. Man kan skylla på än det ena och än det andra. Men vad hjälper det, egentligen? Det är ju bara undanflykter. Dåliga orsakar för att slippa göra något. Vi kan bara påverka framtiden, inte historien.

Var och en kan påverka sitt liv. Inte nödvändigtvis de yttre faktorerna. Men ramlade du ner från telemasten kan du välja om du sörjer för att du bröt benen och numera haltar, eller om du gläds åt att du ännu lever. Det är ditt val. Ditt.