Sand i skon

När jag nöter på där i mitt motionsspår blir jag ofta lite filosofisk efter ett tag. Ibland tänker jag verkligt djupa tankar och ibland inser jag bara hur vissa saker som jag upplever där i skogen kan kopplas till vardagslunken.

Som nu det där med sandkorn. När jag joggat en stund längs grusvägen märker jag ofta att ett sandkorn på nåt underligt sätt kommit in i skon. Det irriterar men jag orkar inte stanna, ta av mig skon och tömma den. Istället skakar jag lite på foten och hoppas att sandkornet ska flytta på sig så att jag inte längre känner av det. Ibland funkar det. Men efter ett tag är sandkornet tillbaka på samma ställe igen och irriterar. Jag skakar vidare och hoppar litegrann för få det att flytta på sig. Den här gången hjälper det inte. Är tvungen att stanna, ta av mig skon och tömma den. En minut tog det. En minut! Tänk om jag besparat mig irritationen och tömt skon direkt istället för att trixa och hoppa och hålla på. Att man aldrig lär sig. Så där håller jag på varenda gång jag joggar.

Likadant kan det vara i vardagslunken. Jag har nåt mindre trevligt framför mig och istället för att ta itu med det direkt, trixar jag och hoppar och håller och på. Precis som med sandkornet i skon när jag joggar. Det skulle ju vara så mycket lättare att bara göra det man måste och inte skjuta upp det. För nångång måste man ta itu med det otrevliga. Så är det bara. Bekymret försvinner ingenstans. Titta bara på sandkornet, hur länge har väl inte det funnits? Enda sättet att få det att försvinna är att tömma skon. Att nöta på det tills det försvinner orkar ingen med. Tro mig, jag vet ;)