Ännu ett ja. Eller kanske ett nej?

Hur många gånger har du hittat dig själv säljandes korv på en fotbollsmatch för knattar? Eller hur många gånger har du tagit på dig att samla ihop pengar till skolfröknarnas julblomma? Eller har du rentav blivit en klassmamma eller -pappa? Och hur många gånger har du varit sur på dig själv för att du åtagit dig uppgiften?

Personligen har jag hittat mig på en mängd möten. Ibland på rätt möten och ibland på helt fel möten, men det är sen en helt annan historia. Gissar att vi är många som hittar oss själva på olika ställen som vi egentligen inte vill vara på. Bara för att vi inte kunnat säga ”nej”. Karin filosoferar också kring det på sin blogg idag.

Varför säger man ”ja” till sånt man egentligen inte vill göra? En del menar att det beror på dålig självkänsla. Andra menar att det beror på att man har en så stor hjälpardrift, att man helt enkelt vill hjälpa den som frågar om hjälp. Andra menar att man säger ”ja” helt enkelt för att det är svårt att hitta på orsaker till varför man skulle säga nej. Jag har ingen aning om vad som är sanningen. Den är väl olika, men det vet jag att alla säger ”ja” ibland utan att egentligen vilja det.

Säger man ”ja” får man ta konsekvenserna av det, värre än så är det inte. Går man in i sin nya uppgift med öppna ögon kan man lära sig en hel del på köpet. Man kan få uppleva saker som andra inte får och man får lära känna nya människor.

Tack vare att jag inte kunde säga nej, har jag de senaste åren lärt mig hur man styr en förening. Har också träffat många trevliga människor som jag annars inte skulle ha kommit i kontakt med. Har tom. fått flera goda vänner bland dem. Bara för att jag inte kunde säga nej.

Och tack vare att jag sagt ja tillräckligt många gånger, har jag nu lärt mig att säga nej. Åtminstone ibland.