Min favoritkassatant är inte en tant. Han är en ung kille. Och han är inte min favoritkassatant för att han är en kille, utan för att han gör det där lilla extra. Det handlar inte om några stordåd. Hans jobb är ju bara att ta en vara i taget och föra den förbi streckkodsläsaren, trycka på knappen när det är gjort och säga vad mina inköp blir att kosta. Det klarar han galant och jag kan slå vad om att ingen sagt att han ska göra mer än så. Men han har valt att göra det lilla extra.
Det handlar inte om några stordåd. Bara smått. Men det gör en skillnad, en stor skillnad för mig där jag kämpar i mitt anletes svett med varorna. När han för de tomma plastkassarna förbi streckkodsläsaren öppnar han samtidigt plastkassarna så att det ska gå lättare för mig att packa varorna i kassarna. Och för att inte mina varor ska krossas, stannar han upp ett tag när han kommit till yoghurtburkarna, plockar burkarna i en liten påse och binder en knut på. Sen säger han vad inköpet blir att kosta och det är inget mer med det.
Den här kassatanten, som är en kille, har fattat vad det handlar om. Tror jag.
Vi har alla olika uppgifter som vi har hand om. Någon jobbar som kassatant, någon som chaufför. Någon jobbar med det ena och någon med det andra. Och till varje roll hör speciella uppgifter. Saker som ska göras. En del människor gör exakt och bara precis det som de ska göra. De sköter sin uppgift, inget extra. Punkt.
Sen finns det ju förstås de där människorna som gör allt. De som gör sin uppgift och många andra uppgifter också, så bra, att de slutligen kanske inte orkar göra något alls längre. Glädjen försvinner för att uppgifterna aldrig tar slut. Det blir övermäktigt helt enkelt.
Och så finns de det där människorna som lyckas balansera. De gör sina uppgifter och det lilla extra utöver det. Det lilla som sätter guldkant på vardagen för någon annan. Och den personen kommer att föra guldkanten vidare. Det bildas ju ringar på vattnet också, inte sant?
Så är det alltså med det lilla extra du gör för någon annan. Handlingen förs vidare, och vips har vi en lite trevligare värld att leva i.
Jo, så är det. Så glad man blir över det lilla extra. Och glädjen kan sitta i länge. Och sprider sej. Som ringar på vattnet.
SvaraRaderaHa en skön lördag!
kram
Oh, det där påminner mig om min underbare barrista (som jag berättat om). Han gör mig lycklig ;) Han gör det lilla extra, han lyssnar och berättar.
SvaraRaderaJag har turen att bo på en liten ort där alla alltid hälsar på varandra. Verkligen ler och säger hej, vare sig man är bekant eller ej. Och det är det lättaste sättet att göra det där lilla extra för en medmänniska. Säga hej! Har dessutom upptäckt att man kan göra samma i stora kulturella staden. Le, säg hej och vips, efter 3 veckor är du stammis på fiket, i blomsteräffären, i bokhandeln och i brödbutiken. Jag älskar det! Ett leende från en medmänniksa skänker sådan styrka! Ringar på vattnet!
Ha en skön söndag/vecka! Kram!
Hoppas du har det bra! Snart får du slänga snöskuttan!
SvaraRaderaTack :)
SvaraRaderaGlad påsk till dig också!
Kram
Hej, hoppas påsken blev fin och att allt är bra. Saknar dina inlägg... Kram!
SvaraRaderaMåste vara samma kassapojke som jag också är så nöjd och glad över!!
SvaraRaderaDu har inte skrivit på länge... Hoppas allt är ok. Du har en award att hämta i min blogg!
SvaraRaderakramar
Tack för awarden Lisbet. Har haft så fullt upp att jag inte hunnit skriva. Är nog okej :)
SvaraRaderaKramar
Viskar: Du har en ny award att hämta i min blogg!
SvaraRaderaSyns på torsdag!
Tack Lisbet! Kommer inte på torsdagen, ska på kurs.
SvaraRaderaHoppas vi ses snart nånannanstans!
Kramar
Hoppeligen så har du inte givit upp bloggandet helt och hållet! Tittar in med jämna mellanrum och hoppas att det skall finnas kloka rader som vanligt.
SvaraRaderaHa det bra i vilket fall som helst.
Karin
Hej Karin :)
SvaraRaderaNej, har inte gett upp. Har bara haft en paus, men nu är jag här igen.
Kramar!