Fjärilen

En fjäril flög in genom köksfönstret häromdagen. Stackarn. Fjärilar blir så vimsiga av att hamna på fel sida av fönstret. De flyger oavbrutet in i fönstret och försöker banka sig ut. Men det går ju inte. Bara för mig att ta ett glas och försiktigt försöka fånga in fjärilen för att sedan kunna släppa ut den igen där den hör hemma. På andra sidan fönstret. Bland blommorna och de andra vackra flygfäna.

Fjärilar är otroligt vackra. Så vackra så att jag knappt kan se mig mätt på dem. Men inte skulle jag ändå komma på idén att inte släppa ut en vilsen fjäril för det. Fjärilar mår bäst av att flyga omkring lite hur de tycker. Så verkar det åtminstone när man betraktar dem så här utifrån.

Fjärilar är lite som människor. Som kärlek kanske också. Tänk dig att du ser den vackraste människa du nånsin sett. Du gör allt för att fånga henne, du gör allt för att hon ska bli din. Bara din. Du sköter om henne, ger henne allt. Vaktar henne så att hon inte ska kunna skada sig. Ändå dör hon, eller den. Kärleken. Och du kan inte förstå vad som hände.

Att älska är inte det samma som att äga, domdera villkor eller att stänga in. Tvärtom. Att älska är att våga låta sin älskade vara just så som hon är. Och att älska henne just därför.

Och har man tur, så sätter sig fjärilen mitt på ens nos. Inte för att du ville det, utan för att den bara råkade hamna där :) Titta på bilden ovan!