Tiden är relativ

Människor, människotyper och mänskligt beteende fascinerar mig. Råkade ramla över en artikel om tidstyper härom kvällen. Log igenkännande där jag satt framför skärmen. Fick mig en tankeställare. Igen.

Har inget emot tidsoptimister, tvärtom. De är människor som är positiva men har lite för mycket på gång. Och andra irriterar sig ofta på dem. Speciellt här i trakten var tiden är absolut och klockan följs slaviskt. Därför får tidsoptimisten vara i fokus den här gången.

Men är det nån vits egentligen att irritera sig över tidsoptimisten som alltid kommer flängande i sista minuten? Ibland tom långt efter sista minuten. Din irritation får knappast tidsoptimisten att komma i tid. Det är bara du själv som lider av irritationen. Vore det inte bäst att plocka fram den där boken du så gärna vill läsa och läsa den under väntetiden? Eller varför inte sitta och filosofera en stund?

Tänkte tidigare att den som inte kommer i tid till ett möte är respektlös mot den andres tid. Istället kan jag nu tänka att tidsoptimisten ger mig tid, väntetid, som jag kan använda till att varva ner eller varför inte läsa. Bara jag nu kommit ihåg att ta den där boken med mig förstås. Och så får tidsoptimisten stå ut med att jag går när jag måste. Det är hennes förlust. Kanske. Vet ju förstås inte vad det var som dröjde henne ;)

Sånt som man irriterar sig på kan man formulera om. Byta fokus. Se det ur en annan synvinkel. Då känns det plötsligt inte så besvärligt att vara den som alltid är i tid fast man hamnar att vänta en stund. Och vad då? Det är ju bara tid det handlar om. Och tiden är relativ. Men mer om det en annan gång.