Höststorm

Var ute på en kvällspromenad alldeles nyss, regnet öste ner, vinden ven i husknutarna och det kändes nästan som höst. Fast det är vår. Helskumt. Men nåja, det var nu inte det som var poängen den här gången. Trodde jag skulle frysa ihjäl där jag småsprang efter hunden. Han verkade inte heller överförtjust i vädret. Kallt, blött, grått och ruggigt. Allt annat än härligt. Vi ville båda hem och in i värmen igen.

Efter kvällspromenaden tände jag en brasa, satte mig i soffan med en bok. Lyssnade på regnet som smattrade mot fönstret och vinden som ibland ruskade om hustaket. Plötsligt kändes det nästan mysigt med ruskvädret. Även om det var precis samma väder som alldeles innan när jag var ute och trodde jag skulle frysa ihjäl. Men nu var ruskvädret på behörigt avstånd och jag befann mig inte längre oskyddad i stormen.

Visst är det märkligt hur olika man kan uppfatta samma sak? När man är mitt i ett oväder känns det hemskt. Man tror att man aldrig ska kunna ta sig ur det, att det aldrig ska bli soligt igen. Regnet, blåsten och kylan tränger genom märg och ben.

När man tagit sig ur ovädret och fått lite distans till det hela, inser man att det finns sånt man kan göra för att ovädret ska kännas mindre skrämmande och kallt. Man kan tända en brasa, man kan lyssna till det mysiga ljudet av regnet som smattrar mot fönstret. Det handlar väl om att fokusera på det som är bra. Och kanske vänta en stund tills den värsta stormen lagt sig. Fast det kanske inte man kan göra om man har en liten hund som måste gå ut varje dag, i alla väder. Satoi tai paistoi (vare sig det regnar eller solen skiner).