Höststorm

Var ute på en kvällspromenad alldeles nyss, regnet öste ner, vinden ven i husknutarna och det kändes nästan som höst. Fast det är vår. Helskumt. Men nåja, det var nu inte det som var poängen den här gången. Trodde jag skulle frysa ihjäl där jag småsprang efter hunden. Han verkade inte heller överförtjust i vädret. Kallt, blött, grått och ruggigt. Allt annat än härligt. Vi ville båda hem och in i värmen igen.

Efter kvällspromenaden tände jag en brasa, satte mig i soffan med en bok. Lyssnade på regnet som smattrade mot fönstret och vinden som ibland ruskade om hustaket. Plötsligt kändes det nästan mysigt med ruskvädret. Även om det var precis samma väder som alldeles innan när jag var ute och trodde jag skulle frysa ihjäl. Men nu var ruskvädret på behörigt avstånd och jag befann mig inte längre oskyddad i stormen.

Visst är det märkligt hur olika man kan uppfatta samma sak? När man är mitt i ett oväder känns det hemskt. Man tror att man aldrig ska kunna ta sig ur det, att det aldrig ska bli soligt igen. Regnet, blåsten och kylan tränger genom märg och ben.

När man tagit sig ur ovädret och fått lite distans till det hela, inser man att det finns sånt man kan göra för att ovädret ska kännas mindre skrämmande och kallt. Man kan tända en brasa, man kan lyssna till det mysiga ljudet av regnet som smattrar mot fönstret. Det handlar väl om att fokusera på det som är bra. Och kanske vänta en stund tills den värsta stormen lagt sig. Fast det kanske inte man kan göra om man har en liten hund som måste gå ut varje dag, i alla väder. Satoi tai paistoi (vare sig det regnar eller solen skiner).

Värsta höststormen

Tillbringade några dagar kryssandes med en vitröd färja på havet. Det var storm ute och gissa om det gungade? Det gungade. Värst gungade det visserligen när jag låg och sussade sött. Men iallafall..

När det stormar bildas det stora vågor på havet. Dessa vågor får till och med den största färjan att gunga. Orsak och verkan, helt enkelt. Färjan krängde hit och dit och människorna ombord hade vissa problem att hålla balansen där de irrade omkring mellan taxfreen och buffe´ restaurangen.

Jag sov gott när det stormade som värst. Men mitt balanssystem sov tydligen inte. Tänkte faktiskt inte på hur mycket det gungade på havet, förrän jag steg av färjan. Världen fortsatte att gunga. Golvet i bokhandeln gungade. Vägen till tågstationen gungade. I min värld, ja. För inte gungade vare sig golvet eller vägen. Men mitt stackars balanssystem trodde det. Och det mitt balanssystem tror, det tror jag också.

Klarade inte av att gå längre sträckor på platt mark. Tillvaron gungade. Fick vackert sätta mig ner lite här och där. Tack gode Gud för alla bänkar någon trevlig arkitekt placerat ut. Sådant gör en gungig värld lite mindre gungig. Satt en stund, gick vidare igen. Lät världen bli stabil, för att sen fortsätta färden.

Det tar ett tag för balanssystemet att vänja sig efter en kryssning i höststormen, men till sist gör det det och världen slutar att gunga. Men efter en storm kan man inte skynda vidare genast, man måste stanna upp, återhämta sig, samla krafter, låta gunget gå över och sen gå vidare. Och den sanningen gäller inte enbart när man varit på kryssning i höststormen.

Vi vänjer oss med att det är som det är. Vi vänjer oss med en viss jargong på jobbet. Vi vänjer oss med stressen som vardagsekorrhjulet för med sig . När omständigheterna förändras har vi svårt att ställa om oss. Tänk nu bara på höstlovet. Hur svårt är det inte att varva ner när det är dags att vila och ta det lugnt på de lata lediga dagarna? När lovet börjar fortsätter vi som om stressen fortfarande hängde tungt över oss. Det är svårt att varva ner, ställa om. Vi fortsätter som om det fortfarande stormade och gungade runtomkring oss.

Det tar ett tag innan man vänjer sig, men sen går det. Man hittar rätt läge och kan fortsätta färden. Och efter storm, kommer sol. Eller nåt :)

Ska bli lite skönt med höstlov. Det ska det bli.