Ser du stjärnan?

Ikväll var det stjärnklart. Gillar att promenera och titta på stjärnorna i mörkret. Mäktigast är det förstås när det är alldeles beckmörkt ute. När inte en endaste lampa lyser någonstans i närheten. Då ser man alla stjärnor. Och det finns många därute. Det finns stora stjärnor. Det finns små stjärnor. Hur många som helst. Flera miljarder. Man kan inte ens räkna dem, så många är de.

I kväll var det inte beckmörkt när jag var på promenad. Gatlamporna lyste. Det var svårare att få syn på stjärnorna, men när jag tittade efter riktigt noggrant kunde jag nog se att de fanns där iallafall. Precis lika glittrande och fina som förr. Varenda en.

Gatlamporna gjorde min stjärnpromenad både lättare och svårare. Lättare för att jag inte behövde vara rädd att jag skulle ramla. Jag kunde ju se var jag lade mina fötter. Det var bara att promenera på, utan att tänka efter desto mer. Svårare för att det var så ljust att stjärnorna liksom doldes. De syntes inte så tydligt. Det var ju förstås inte så att stjärnorna inte fanns där, det var bara svårare att lägga märke till dem. Speciellt småstjärnorna.

När det är riktigt mörkt runtomkring en, när livet visar sig från sin tuffa sida, då är stjärnorna eller guldkornen så otroligt viktiga. Det mörka och svåra gör att guldkornen syns tydligt, de lyser upp tillvaron litegrann. Man behöver kraften guldkornen ger. Annars orkar man inte. Man liksom hoppar från ett guldkorn till ett annat. Hela ens existens hänger på guldkornen. Just för att det är så mörkt runtomkring. När man har inte en susning om var man ska lägga ner fötterna för att inte ramla.

När livet är lättare, när lyset tänts igen och man kan se var man går, då är guldkornen, eller varför inte stjärnorna, inte lika viktiga. Man ser guldkornen, men ens överlevnad hänger inte på dem. Man ser var man vandrar ändå. Det är ju ljust. Och så mycket lättare att inte ramla.

Nu påstår jag inte att guldkorn eller stjärnpromenader inte är viktiga, det är de. Speciellt när livet är tufft. Då gäller det verkligen att ta vara på varenda ljusglimt. Men det kommer en dag när någon tänder en lampa och du ser var du går igen. Tills det är det guldkornen som gäller.

När man blickar tillbaka, hoppas jag att det är stjärnorna man minns. Inte mörkret. Fast jag påstår att man själv får välja vad man vill minnas. För val är väl det enda vi har här i livet. Och det är inte illa det.