Valpen upptäckte för en tid sen att det finns ett vitt lurvigt monster i duschkabinen. Han skällde och morrade och försökte på alla sätt se farlig ut. Efter några dagar lugnade han sig och ger numera monstret i duschkabinen bara en kylig blick, om ens det. Kanske han har insett att det bara är en bild han sett? Vad vet jag? Första träffen med spegelbilden var i alla fall en mycket skrämmande upplevelse för lilla Valpen.
Så där kan det vara när vi träffar en människa första gången. Inte så att vi ställer oss och morrar förstås, det hör små hundvalpar till. Naturligtvis inte heller så att vi blir skräckslagna. Men vi lägger ofta märke till våra egna egenskaper och värderingar i människan vi möter.
Den som är positivt lagd, ser bara positiva egenskaper hos den andre. Den positiva människan förväntar sig att se positiva egenskaper och vips, så finns de där. En sportig människa ser de sportiga egenskaperna och en negativ människa ser de negativa egenskaperna. Osv. osv. Det finns hur många exempel som helst. Det finns ett fint ord för det där. Projicering. Vi projicerar våra egna värderingar och egenskaper i andra människor.
Den där speglingen eller projiceringen varar inte för evigt. Efter en tid märker man att egenskaperna man sett hos den andra inte nödvändigtvis är de man först trodde. Den positiva människan lägger kanske märke till att den andra inte alls var så positiv som hon först tänkte. Den sportiga får kanske inse att den andra inte alls delade intresset för sport. Inget illa i det, det är bara det att speglingen inte varade för evigt. Man börjar se personens riktiga egenskaper och läser inte längre in sina egna egenskaper.
Likadant var det för Valpen. Han trodde att det vita lurviga monstret i duschkabinen var en skällande och morrande liten best, precis likadan som han själv är (eller uppfattar sig vara). Tills han insåg att det är bara en spegelbild. Inte ens en levande varelse. Inget som är farligt och värt att skälla och väsnas åt. Spegelbilden är en tyst typ, egentligen. Valpens raka motsats. Det tog bara ett tag att inse det.
På ett sätt kanske man kan säga att när vi lär känna en människa är det som att spegla sig litegrann. Man ser en liten bit av sig själv. Vad ser du?
Återigen, så får du en att tänka till litet extra, men du har nog alldeles rätt, Sis, det är en liten bit av sig själv man ser när man lär känna en människa. En spegling. Livet är ju en spegling, eller hur?
SvaraRaderaDet är intressant,(jag menar att du också tog upp det här med spegling) för igår hade vi en vän här som pratade med mig om hur man känner igen sig själv i sin mor, i sin dotter osv. Man speglar sig alltid på ett eller annat sätt. Även i nya vänner, i gamla vänner.
Det händer ju nu och då att spegelglaset går sönder och naturligtvis går man sönder inom sig själv eftersom det ofta handlar om projicering av egna känslor.
Din sista fråga, vad ser du? –ja,om det handlar om dig; vad tror du?:) en människa liksom jag själv som är filosofiskt lagd, intresserad av det mänskliga beteendet, stark integritet,bl.a. men jag ser också olikheterna, kanske på grund av olika erfarenheter. Det allra sista är en insikt som har kommit med åldern. Eftersom man ser mera av sitt sannare jag (hujedamej:))än tidigare, så projicerar man inte den biten på någon annan lika lättvindigt som tidigare. Man tar kanske ett annat ansvar. För projicering är ju inte enbart av godo, det kan bli väldigt fel också. Spegelbilden kan bli förvrängd.
Ge din lilla svansviftande vän ett extra kliande bakom ena örat och en varm klapp
Kramar från strandkanten
Tack för din engagerade kommentar, Karin! Du har så rätt så, den där projiceringen ställer till det allt emellanåt, men man lär sig. Varje dag :)
SvaraRaderaValpen viftar tillbaka och hälsar att han nog kommer att bli en fin kantarellhund när han blir stor :)
Kramar från landbacken