Valpen upptäckte för en tid sen att det finns ett vitt lurvigt monster i duschkabinen. Han skällde och morrade och försökte på alla sätt se farlig ut. Efter några dagar lugnade han sig och ger numera monstret i duschkabinen bara en kylig blick, om ens det. Kanske han har insett att det bara är en bild han sett? Vad vet jag? Första träffen med spegelbilden var i alla fall en mycket skrämmande upplevelse för lilla Valpen.
Så där kan det vara när vi träffar en människa första gången. Inte så att vi ställer oss och morrar förstås, det hör små hundvalpar till. Naturligtvis inte heller så att vi blir skräckslagna. Men vi lägger ofta märke till våra egna egenskaper och värderingar i människan vi möter.
Den som är positivt lagd, ser bara positiva egenskaper hos den andre. Den positiva människan förväntar sig att se positiva egenskaper och vips, så finns de där. En sportig människa ser de sportiga egenskaperna och en negativ människa ser de negativa egenskaperna. Osv. osv. Det finns hur många exempel som helst. Det finns ett fint ord för det där. Projicering. Vi projicerar våra egna värderingar och egenskaper i andra människor.
Den där speglingen eller projiceringen varar inte för evigt. Efter en tid märker man att egenskaperna man sett hos den andra inte nödvändigtvis är de man först trodde. Den positiva människan lägger kanske märke till att den andra inte alls var så positiv som hon först tänkte. Den sportiga får kanske inse att den andra inte alls delade intresset för sport. Inget illa i det, det är bara det att speglingen inte varade för evigt. Man börjar se personens riktiga egenskaper och läser inte längre in sina egna egenskaper.
Likadant var det för Valpen. Han trodde att det vita lurviga monstret i duschkabinen var en skällande och morrande liten best, precis likadan som han själv är (eller uppfattar sig vara). Tills han insåg att det är bara en spegelbild. Inte ens en levande varelse. Inget som är farligt och värt att skälla och väsnas åt. Spegelbilden är en tyst typ, egentligen. Valpens raka motsats. Det tog bara ett tag att inse det.
På ett sätt kanske man kan säga att när vi lär känna en människa är det som att spegla sig litegrann. Man ser en liten bit av sig själv. Vad ser du?
