Matematik, medicinmän och livet

Matematik är ett tacksamt ämne att undervisa. 2+2=4. I stort. Busenkelt. Lätt att rätta proven är det också. Svaret kan bara vara ett, det finns inte många möjligheter där inte. Vet man hur man ska göra och använder de matematiska regler man lärt sig, så räknar man rätt och kommer till rätt svar.

Så är det åtminstone i början, med de enkla räkneoperationerna. Vartefter eleverna lär sig behärska grunderna blandas alltfler variabler in. Plötsligt är det inte alls så lätt. Varken för eleven som skriver provet eller läraren som ska rätta det. Det finns nämligen ofta fler sätt att komma till rätt svar.

Det gäller både för läraren och för eleven att vara flexibla. Att inte låsa sig fast vid det som man tror är det enda sättet att lösa uppgiften, utan att se möjligheterna till alternativa lösningar för att få ett rätt svar på uppgiften. En division med tvåsiffrig nämnare kan göras i ”trappan”, men lika gärna kan man förkorta alltihop. Det är bara att välja hur man gör det. Förutsatt att man har redskapen och ett mod att utföra uppgiften på ett annat sätt än alla andra gör.

Läste en gång i en bok att himlen och helvetet är samma sak. Tar inte ställning till det här, berättar bara vad jag läste. Himlen och helvetet är enligt bokens balinesiska medicinman samma sak, det är vägen dit som är den stora skillnaden. Kanske det är lite likadant som med matematiken och varför inte livet? Man ska nå slutmålet, men det finns olika sätt att gör det. Olika vägar att vandra, helt enkelt. Man kan välja invecklade vägar som ger huvudbry, eller så kan man göra förenklade val. Men valen ska göras, för vägen till målet ska vandras på sätt eller annat. Gråtande eller skrattande.