Bland raketer, smällare och facklor

Igår kväll small det ordentligt här i husknutarna. Ett dis av rök låg över området och doften av krut var påtaglig. Det inte bara small, ibland ven en raket iväg också, redan på eftermiddagen. När mörkret kom tändes färggranna lyktor här och där. Smällar och explosioner hördes nästan hela natten. Veneziansk afton i ett nötskal.

Raketer är i sig ett intressant fenomen. De är färggranna, sprakande, högljudda och spännande. Man fascineras av dem. Och visst är de vackra då de far iväg mot höjderna och sprakar till. Färgprakten varar i fem sekunder och sen är raketens saga all. Det enda som finns kvar är små plastbitar, pappersbitar och en träpinne. Har man otur exploderar raketen i händerna och orsakar stora skador. Eller så åker den iväg åt ett annat håll än man räknat med. Det är sånt man inte kan förutspå. Vissa raketer är riktiga besvikelser, läser man på förpackningen så tror man att man ska få se en stor stjärnsmäll högt uppe på himlen. Fjutt, låter raketen och landar pladask på åkern intill och en liten grön puff var det bästa den raketen kunde åstadkomma.

Sen har vi facklorna och ljusen. De är numera mina favoriter. Med ålderns rätt, kanske. Har blivit lite skraj för de där raketerna och smällarna sen barnen blev så stora att de själv ville börja smälla. Facklorna och ljusen är kanske inte så spännande som raketer. Lite mer vanliga, lite tristare kanske. Men oerhört vackra där i mörkret. Fridfulla. Facklor ska naturligtvis också behandlas med varsam hand annars har man elden lös. Men oftast brinner den där facklan utan problem och sprider ett behagligt sken i många timmar. Sånt kan man leva med. Länge.

Det här kunde lika gärna handla om människor. Vid första anblicken kan en del verka sprakande, klatschiga och spännande, men fascinationen dämpas efter ett tag. Man märker kanske att förpackningen inte riktigt motsvarar innehållet. De kan också vara svåra att umgås med eftersom de är så oberäkneliga. Kan explodera närsomhelst utan att man är förberedd. Precis som raketer.

Andra människor igen är lite mindre sprakande, sticker inte så i ögonen vid första anblicken, men är ändå fascinerande på sitt sätt. De har en lugn och trygg inre skönhet som dessutom värmer omgivningen. Den skönheten ser man kanske först när man tagit sig tid att titta efter en stund.