Det sägs att ensam är stark. Funderade på det där imorse när jag skottade snö, ensam. Var jag stark för att jag var ensam? Skulle inte påstå att jag var starkare än vanligt åtminstone. Det var jag mot snödrivan. Och jag hade målet klart för mig, snödrivan skulle bort.
Skottade en meter längs biluppfarten och snöskyffeln var full. Det kändes minst sagt tröstlöst. Men jag fortsatte iallafall. Insåg att det bara är att fortsätta, ett skyffeltag i gången. Annars får jag plumsa fram i snön ännu i midsommartid.
Efter ett tag kom grannen ut och vi skottade tillsammans. Jag var inte längre ensam där i kampen mot snödrivan. Måste ärligt talat säga att jag nu kände mig mycket starkare än innan, när jag var ensam. Skyffeln kändes inte längre så tung och det var roligare att skotta. Bara för att grannen höll på med samma sak. Ganska lustigt egentligen.
Vi människor behöver varandra. Vi behöver varandra när vi är glada, delad glädje är dubbel glädje, så sägs det ju. Och visst är det sant. Vi behöver varandra när vi kämpar, mot snödrivor eller annat. Det kanske inte är så stor skillnad vem vi kämpar tillsammans med, men redan känslan av att kämpa tillsammans med någon åt samma håll, gör oss starka.
Att ensam är stark, det tror jag inte en sekund på. Däremot tror jag att ”ensam måste vara stark”. Men mer om det en annan gång. Nu ska jag leta reda på snöspaden. Igen.
Tack Sis! Tänkte på samma tema idag men i en annan vinkling. Återkommer med det i blogginlägg så småningom (troligtvis) men tänkte litet i samma banor som du.
SvaraRaderaStällde mig frågan om varför man inte talar högt eller skriver om de riktigt svåra sakerna i livet,typ självmord och självmordstankar (inte mina, till all lycka har jag inte haft sådana; men det finns många, många som mår dåligt och i de sammanhangen är ensam definitivt inte stark).Tror att vi blir rätt så ensamma i alla sammanhang, så länge vi inte vågar öppna dörrarna rakt ut och visa hur vi har det på insidan. Som du så beskrivande får fram, det blir lättare när man är två som skottar bort snön.
Vi har ju alla det rätt lika när det kommer till kritan, bara under olika tidskeden i livet.
Vi behöver varandra, ja! Vi behöver också vara rädda om varandra och visa varandra tillbörlig respekt. Kämpa tillsammans i snödrivan är ett bra exempel som bekräftar behovet.
Men ändå vågar jag påstå att man kan vara stark fastän man är ensam. Det finns många sidor på ett järnspett.:)Det är nog också som du skriver, att det är ett måste ibland; men jag tror också det kan vara ett självval ibland utan att vara ett måste. Ibland blir man faktiskt svag av andra människor eller är det den där spegeln som spökar igen?
Ingen regel utan undantag kanske?
Ha det bra!
Kram
Karin
Här ska jag försöka få ut bilen från gårdsplan utan att skyffla undan snön. Får väl ta en rivstart. Fastnar och får snällt ta fram skyffeln, spaden och snöskuttan.
SvaraRaderaPå väg till stan och handla fisk över disk!
Rätt, Sis, människor behöver varandra! Intressant det där med olika "poler" i livet. Ensamhet - tvåsamhet: Googlade och fick 30500 träffar. Så nog finns det funderingar. Och just det - nån att fundera med (och för). Tänk vad trist om du skulle vara ensam med dina blogg-tankar...
SvaraRaderaDu har fått en award av mej i min blogg!
SvaraRaderaKika in och hämta den! :)
En award finns att hämta även i min blogg.
SvaraRaderaKram
Min vän, om igen tänker jag att du skriver till mig! Ensam måste vara stark, men det är så mycket skönare att inte behöva bära allt själv, slippa vara så envis med att inte visa sin svaghet, sin insida. Min blogg är för tillfället ett levande bevis på detta. Att få dela, det helar och stärker. Bara man har tur och hittar någon som vill och orkar dela! Största kramen!
SvaraRaderaDu har fått en ny, kravlös :) award i min blogg. Hämta den då du hinner!
SvaraRadera