Hamnade i en intressant diskussion häromdagen. Om att vara förälder. Frågan gällde kvalitetstid eller kvantitetstid med föräldrarna, vad är bättre för barnet? Är det tiden tillsammans i vardagen? Ni vet, det dagliga slitet. Upp på morgonen, fixa morgonmål, gnata om städning, tjata om läggtider, göra läxor tillsammans och sånt. Att finnas där just när barnet behöver det. Eller är det kvaliteten, dvs. att man aktivt ”gör” tillsammans, går på bio, skidutflykt, besöker simhallen eller what ever?
Min diskussionspartner menade att det är klart fall. Det är kvantiteten som gör det. Det är vardagsslitet tillsammans som gör att barnet känner sig tryggt. Och visst håller jag med. Till en viss del.
Man får väl komma ihåg också att vi föräldrar är olika. Vissa föräldrar klarar av det här med vardagsslit. De klarar av att gnata och tjata utan att gnatet och tjatet tar överhand, utan att det blir en jobbig och tryckt stämning i hemmet. De finns där när barnet behöver föräldern och de klarar av att lyssna på det barnet säger utan att ta illa vid sig. För ibland kan man faktiskt ta illa vid sig när man pratar med barn. De säger ju som bekant sanningen. Åtminstone sin egen version av den.
Kan det vara så att kvalitetstiden är räddningen för de föräldrar som inte orkar med kvantiteten, vardagsslitet? Att relationen till barnet blir starkare när man gör det roliga tillsammans? När tjatet och gnatet inte kan ta överhand? Vad vet jag?
Det viktigaste som förälder är trots allt att vara närvarande. Att inte fly undan när barnet vill diskutera. Att inte gömma sig bakom sina göromål. Att se barnet. Att våga lyssna.
I min värld vill jag göra kvalitet av kvantiteten. Jag vill ha vardagsslitet med barnen och jag vill göra det bästa av vardagsslitet. Jag vill kunna lyssna på mina barn, och jag vill att de ska veta att jag håller. Håller i betydelsen att jag klarar av deras frustrationer, rädslor och önskningar utan att ta illa vid mig. Och för att orka med vardagsslitet ger vi oss själva lite kvalitetstid. En promenad på tumanhand med ett barn, ett cafe´besök eller vad som nu råkar kännas som kvalitet just den dagen.
Huvudsaken är ju att vi föräldrar vågar vara närvarande vare sig det handlar om kvalitet eller kvantitestid.
Hej Sis!
SvaraRaderaJag tror att det är rätt vad än det är bara men får in det kvalitativa i det kvantitativa.Lagom dos. Vardag och söndag, sött och salt. På det sättet kan den kvantitativa vardagen bli kvalitativt god. Tråkigt och icke tråkigt. Tror däremot inte på att ställa den ena ytterligheten mot den andra. Tror inte att man kan tro att man själv har den enda sanningen utan att det finns många sanningar. En blandad kompromiss-konfekt istället för enbart sura karameller eller enbart söta. Jag tror du förstår vad jag menar. Det ena behöver inte förta det andra. Huvudsaken är att barnet inte glöms bort i det vuxna sammanhanget.Och att man minns att barnet är sitt eget, inte någon som ägs av andra och inte används som ett vapen mot någon annan. Kärlek är det viktigaste.
Godnatt
kram
Karin
... och att barnet vet att föräldern är att lite på, i vått och torrt
SvaraRaderaoch att föräldern är ärlig...
Just det att finnas till där för barnet är så viktigt, vare sej det är kvalitet eller kvantitet.
Hej kloka du :)Ja, du säger nog själv det jag tänker… Att det ena inte kan existera utan det andra. Att kvantitet som aldrig innehåller kvalitet kanske inte bär. Att kvalitet som inte vågar vara närvarande i kvantiteten blir falsk. Viktigt att betona är att kvalitet inte innebär kostsam lyx. Att sitta ner vid köksbordet, tända ett ljus och prata om dagen – det är kvalitet. Lyx är det självklart dock, på så sätt att sådan tid inte finns för de som måste heltidsarbeta av ekonomiska skäl, i de familjerna förstår jag stressen och ångesten som kan finnas. Men kvalitetstid som existerar för att man köper sig fri från samvetet samtidigt som man självförverkligar sina personliga mål… nej tack, helst inte.
SvaraRaderaSjälv har jag envist som få gått emot strömmen, varit så lyckligt lottad att jag kunnat spendera massor av tid med mina (och andras via ideéllt arbete) barn och erbjuda både och på så sätt. Och tro mig, jag har hela tiden insett vidden av den förmånen och ser också idag hur bra det har varit för dem. Blir jag rädd för något är det möjligtvis att vi gett dem höga ideal…
Som slutkläm: Önskar jag något så är det att fler barn idag fick kvantitet av kvalitet!
Och du - KRAM för att du finns!
Tack för era kommentarer!
SvaraRaderaKramar
Hoppas du har ett fint sportlov!
SvaraRaderakram