Tvärstopp

På många sätt har det varit en helt fantastisk vinter i år. Kallt, snöigt och isigt. Precis som en vinter ska vara när en vinter är som bäst.

På riktiga vintrar blir väglaget ofta dåligt. Så också denna riktiga vinter. Körde efter en bil idag. På behörigt avstånd som sig bör. Bilen framför kom lite för nära vägrenen och i ett huj gav vägrenen efter och bilen liksom sögs ner i diket och ut på åkern. Det gick på ett ögonblick. Och sen blev det tvärstopp.

Och tyst. Tyst i bilen. Tyst runtomkring. Föraren funderade nog om han överlevde. Han funderade säkert hur han kunde hamna där han hamnat. I djupsnön på åkern. Och han funderade garanterat på hur han skulle ta sig därifrån.

Medtrafikanterna tystnade också. Det var ju lite chockartat. Att se en bil i god fart liksom hamna på fel spår och sen åka raka spåret ner i diket. Men det var bara ett ögonblicks tystnad. Sen blev det fart på alla.

Medtrafikanterna plumsade ut i snön på åkern för att kolla hur det gick med föraren. Han var ok. Nästa problem var att få upp bilen ur snön, det ordnade sig också med en stor traktor som någon ringde efter. Långa bilköer bildades i väntan på att traktorn skulle bli klar med sitt jobb. En person stod och varnade andra trafikanter för olyckan. Många engagerade sig för att hjälpa till, andra bara tittade på och var glada att de själva klarat sig utan att hamna i diket. En del brydde sig kanske inte så mycket, och andra kanske ringde till en kompis och berättade vad de sett. Människor reagerar så olika, inget fel i det. Kanske.

Det är ju inte bara bilar som hamnar i diket. Ibland hittar man sig själv där också. På nåt sätt hamnar man på fel spår och tappar styrförmågan. Det bara far iväg. Och man rår inte på det. Sen plötsligt en dag tar det stopp. Man kommer ingen vart, man har helt kört av vägen. Hamnat på en åker med djupsnö och vet inte hur man ska komma vidare.

Det är nog omöjligt att ta sig upp själv. Det tror jag åtminstone. Man behöver sina vänner och sina nära och kära. Människor som hjälper en upp tillbaka. Riktiga vänner som ger dig sin hjälpande hand, som visar vägen framåt. Inte de där vännerna som springer omkring och berättar för alla att du kört i diket. Sådana vänner klarar man sig väl utan. De är nog själva på fel spår, när allt kommer omkring.

Efter tvärstoppet kan man ibland fortsätta åka på samma väg som man åkte på innan. Ibland inte. Då måste man välja en annan väg. Men det vet man inte förrän man hamnat där. I tvärstoppet, ute på åkern i djupsnö. Och lätta val är det inte. Aldrig någonsin.

När det gått en tid, märker man ändå att det var bra med tvärstoppet eller tankeställaren. Och man förstår att välja sina vägar på ett klokare och försiktigare sätt i framtiden