Den kortaste vägen är inte alltid den snabbaste

Skrev för ett tag sen om GPS-navigatorer. Tycker fortfarande de är fascinerande tingestar. De verkar veta allt om hur man ska färdas längs vägarna. De vet hur man ska köra för att komma snabbast fram. De vet var man ska svänga och de vet var man kan tanka. De vet var alla hastighetskameror finns och de vet hur fort man kör, när man beräknas vara framme. Osv osv.

De vet också vilken som är den kortaste vägen. Känner många som programmerat in sin navigator att visa den kortaste vägen till ett bestämt mål. Alla har blivit lika förvånade. Den kortaste vägen var den de minst anade. De har åkt längs slingrande grusvägar, genom okända byar, genom ödsliga skogar. Resan tog mycket längre än förväntat men de åkte den kortaste vägen. Helt enligt sitt önskemål.

När det gäller livet vill väl alla åka den längsta vägen, rent tidsmässigt alltså. Man vill vara med så länge som möjligt, uppleva så mycket positivt som möjligt. Men när man upplever positiva saker går tiden fort, alldeles för fort. Man hinner inte med helt enkelt. Det finns så mycket man skulle vilja göra att man inte kan hinna med allt. Om man nu inte har turen att ha en jättelång väg förstås. Fast det är ju sånt man inte vet. Inte när det gäller livet i alla fall.

Tvärtom är det när man går igenom negativa perioder. Tiden verkar stå still och man kommer inte vidare fort nog. Likadant som när man kör längs den kortaste vägen, den på de ödsliga och slingrande grusvägarna i skogen. Tiden kryper fram. Man måste köra sakta, annars hålls man inte ens på vägen. Om man inte råkar vara en rallychaufför förstås. Men hur många av oss är väl det, egentligen? ;)

Där när tiden kryper fram längs skogsvägarna hinner man kanske fundera mer än när man kör längs den stora vägen där tiden rusar. Man hinner tänka efter vad som är viktigt. Man hinner se det vackra längs vägen. Man ser sånt som inte de ser som har bråttom på den stora vägen. Man hinner uppskatta den sköna naturen längs vägen. Man hinner se det lilla. Ni förstår hur jag menar.

Säger inte med det här att det är bättre att köra på den stora vägen. Säger inte heller att det är bättre att köra på den lilla vägen i skogen. Man kör ju där man kör helt enkelt. Ibland hamnar man bara på en väg som man måste köra på ett tag. Det gäller att göra det bästa av den färden. Att njuta av det man kan njuta av. Att tanka när det behövs. Att ta hänsyn till sina medtrafikanter. Att stanna på en kaffe så fort tillfället ges. Att vila när man blir trött. Att anpassa farten efter vägen. Så lätt, men ändå så svårt.

Och sen kan man ju byta väg när man kommer till ett vägskäl förstås, men det är sen en helt annan historia.