Valpen i duschen

Valpen följer mig i fötterna vart jag än går här hemma. Också när jag ska duscha. Då står han där med mig, i duschen. Ser lite lidande ut, men han uthärdar tålmodigt. Han står där och slickar bort vattendropparna som rinner ner längs benen på mig. Han har inte en chans med vattendropparna, duschen är mycket effektivare än han är. Men han gör sitt yttersta för att mina ben ska hållas torra. Själv blir han alldeles blöt i pälsen och ser ut som den dränkta katt han aldrig kan bli. Han gillar inte att vara våt, men han står ut med det. För min skull.

Valpen verkar tro att jag inte riktigt klarar det här med att duscha själv. Han vill hjälpa mig. Han kan själv inte se hur tröstlöst hans projekt är och att jag själv kan torka benen när jag duschat klart. Han gör det han tror är det enda rätta. Att stå i duschen, slicka ben och bli genomblöt.

Vissa föräldrar till vuxna barn är lite likadana som Valpen. De tror inte att deras barn ska klara av svårigheter och trubbel som de hamnat i. Föräldrarna står där med sina barn, lider, mår illa och rår egentligen inte på omständigheterna. De blir alldeles blöta och nerslagna för att de inte kan ta ett steg tillbaka och låta barnen klara sig. För barn klarar sig. Speciellt stora barn. Bara man som förälder låter dem göra det.

Det är jobbigt när det är jobbigt. Så är det för oss alla. Men någonstans hittar man ändå styrka att klara det mesta. Så länge man känner det där uppmuntrande stödet från föräldrarna eller någon annan. Nu pratar jag inte om ett stöd som gör att man själv känner att uppgiften är hopplös. Likadant som när Valpen står i duschen och slickar mina ben med en lidande min. Sånt mår varken han eller jag bättre av. Men det kan ju han inte veta, han är ju trots allt bara en liten hund. Och jag är glad att han inte är min mamma. Eller pappa.