Träningsvärk

Var på ett hårt jumppapass häromdagen. Eller hårt och hårt, det var det egentligen inte, men vi gjorde några rörelser som vi inte gjort tidigare och det känns av idag. Det gör ont! Det är de där musklerna jag inte visste jag hade. De där små på ryggen mellan revbenen.

Otroligt förresten hur man orkar ge sitt absolut yttersta när någon pushar, peppar och stöder bredvid. Efter 40 situps orkar man ännu 40 till, så länge man blir påhejad av tjejen med långt svart hår, tuffa jumppakläder och mikrofon vid munnen. Men trots allt stöd från jumppatanten (tant är definitivt fel ord, men hittar inget annat just nu), känns det ändå i de där små bortglömda musklerna några dagar efter passet.

Nästa gång jag går på jumppapasset vet jag att jag klarar bättre av de nya rörelserna och att mina små muskler blivit lite större. Marginellt, men dock. Det går bättre helt enkelt. Jag vet vad som förväntas och jag vet att jag kommer att klara det, för jag har gjort det förut.

Nu som då, inte alltför ofta hoppas jag, råkar man utför svårigheter i livet. Det kan kännas så tungt att man inte tror man orkar ta sig igenom det med hälsan i behåll. Då behövs den där jumppatanten som peppar, pushar och stöder. Som ”tvingar” en att orka och inte ge upp. Som tror att man klarar det, även om man själv tvivlar.

När det gått en tid och det svåra lugnat sig märker man nog att man har lite muskelvärk. Inombords. Det gör ont, men går om efter ett tag. Och så en vacker dag märker man att man blivit lite starkare. Och att man klarar av mer än man till en början skulle ha trott.