Mitt liv på Facebook

”Hej, österbottens mest vältränade mamma”, sa en bekant häromdagen när jag for med barnen till simhallen. Va? tänkte jag, vad pratar du om? ”Såg på Facebook att du varit på gymmet några gånger den här veckan också”. Just det ja, skrev ju på Facebook att jag var och tränade, hade helt glömt bort det.

Intressant fenomen det där med Facebook och Facebook-kompisar. En del tycker att det är bra status att ha många Facebook-kompisar. Och tydligen börjar vissa arbetsgivare också tycka det. Vad det nu sen beror på.. Det kan man åtminstone läsa på kvällstidningarna på nätet.

Vissa Facebook-kompisar är så ytliga att man inte ens känner igen dem om man träffas på stan. Iofs säger det ju en hel del om den vänskapen. Och även om man har 250 Facebook-kompisar betyder inte det att man har riktiga vänner. Man bara vet vad de där 250 personerna håller på med, när de kokar middag och när de fyller på tvättmaskinen. Och vad är nu det för en vänskap?

Med Facebook håller man koll på varandras förehavanden. På ytan. Nu har den kompisen huvudvärk och den andra är kaffesugen. Små vardagliga ting som säger lite om vad man gör, hur man tänker och hur man har det. Sällan något på djupet och tur är väl det. Djupet ska väl inte ut på nätet heller?

Man håller till på Facebook av olika anledningar och man gör det på olika sätt. Den ena vill förmedla sig själv, berätta om sånt den blivit glad eller ledsen av. Eller helt enkelt berätta om sånt den för tillfället håller på med. Diskar och andra viktiga grejer. Andra igen går lite djupare, de förmedlar sina känslor. Berättar om det som trycker dem och också om det som gör dem gladast i världen. En del berättar ingenting på Facebook, de är där för att kolla vad andra gör.

Alla har ett behov av att synas. Det ser man på Facebook, minsann. Inget fel med det, det är ju det hela grejen går ut på. Men datorer och internet i all ära, de kan inte på något sätt ersätta den där stunden över kaffekoppen med en god vän. Åtminstone inte för mig.