Pojken som har allt?

Jag känner en pojke som har allt. Då menar jag verkligen allt. Han har det senaste när det gäller MP3-spelare och telefoner. Det senaste när det gäller filmer. Han har fina kläder och en dyr keps. You name it, he´s got it. Ändå är han den olyckligaste pojke jag känner. Nu tror ni säkert att jag skriver att han inte har föräldrar som bryr sig, men det har han. Hans föräldrar vill hans bästa, inget tvivel om saken.

Han har saker. Han får saker, hur mycket som helst. Han får själv bestämma vilken tid han ska gå och lägga sig. Han får bestämma när, om och vad han ska äta. Han får bestämma om han vill gå till skolan eller inte. Det låter som en dröm för många barn. Att äga en massa fina prylar och själv få bestämma om sitt liv. Sett ur den synvinkeln har han allt, men från ett annat håll sett har han inget.

Vad är det som fattas honom? Gränser, skulle jag tro. Barn behöver gränser för att veta att de har någon som bryr sig om dem på riktigt. Gränser ger trygghet. Gränser ger ramar. ”Håll dig till det här, så är du trygg”. Trygghet finns inte i saker. Men man kan inbilla sig det, en stund. Kanske ett helt liv, vad vet jag? Men på riktigt finns inte trygghet i föremål, så är det ju bara.

Det är svårt att sätta gränser. Mycket svårt. Det är svårt att vara den där som säger ”nej”. Svårt att vara den som avbryter den roliga leken när det är läggdags. Man vill ju att barnet ska tycka om en, och vilket barn tycker väl om den som avbryter den roliga leken och tar fram tandborsten och pyjamas?

Vi har det bra rent materiellt sätt. Bättre än de allra flesta i hela världen. Ändå säger olika rapporter att våra barn inte mår bra. De har de bra, men de mår dåligt. Vi har arbeten som ger oss inkomster som vi använder till att skaffa fina saker och göra roliga resor. Men ju mer saker man har, desto mindre tid har man. Tiden går åt till att ta hand om sakerna vi skaffat, inte till att se barnen och ge dem gränser och trygghet. Och tid har man inte hur mycket som helst av. Det är en begränsad resurs. Lika fördelad mellan alla oberoende av ekonomisk status och annat, men begränsad likväl.

Kanske det rentav är tur att det blir sämre tider rent ekonomiskt nu? Nu måste vi värdera om lite grann. Tänka efter. Vad är viktigt egentligen? Är det att ha pengar, saker och välfärd? Eller ska vi fokusera på något annat? Det är upp till var och en att bestämma.

Önskar att vi om några år kan läsa i rapporter att barnen i Finland har det bra. Att de mår bra och ser livet som meningsfullt, tom. fast de inte äger en massa fina prylar. Kanske den här ekonomiska recessionen blir det som får oss tillbaka till rätt spår igen? Vi kan bara vänta och se. Eller kan vi göra något så länge vi väntar? Det är upp till oss själva.