Hörde häromdagen en morgonsamling med rubriken ”Börje Salming”. Den är definitivt värd att återberätta så jag tar mig friheten att göra det på mitt sätt.
Börje Salming är ishockeystjärnan med det ärrade ansiktet som numera syns både här och där på reklamaffischer. Han har spelat ishockey i hela sitt liv. Ända tills han fick nog och slutade. Då började han medverka i reklam i stället. Han visar sitt ärrade ansikte som står för erfarenhet, tuffhet och mod, och får betalt för det. Vackert så.
Att spela ishockey är tufft. Man åker på stryk hela tiden, får smällar som ger skador som börjar blöda och som blir till ärr till sist. En del sår läker av sig själva, en del sår behöver sys ihop för att läka. Alla ärr stannar kvar, de bleknar visserligen med tiden, men nog finns de kvar alltid.
Konstigt förresten att ishockeyspelarna utsätter sig för det om och om igen. Salming lär ha blivit sydd med många hundra stygn genom åren, de flesta i ansiktet. Kan inte fatta att han ändå valde fortsätta spela. Men iofs, han fick ju nog till sist. Även om det knappast var pga. alla ärr.
Vad är det som får en ishockeyspelare att fortsätta? Är det vinnarinstinkten? Är det äran? Är det ett brinnande intresse? Är det att de inte kan göra något annat? Eller kan det vara rena dumheten? Det har jag ingen aning om. Och ärligt talat, så spelar det ingen roll heller.
Det som spelar roll är vad Salming nu gör. Han använder sina ärr. Han har hittat ett sätt att göra karriär med de skador han fått. Det låter lite speciellt, eller hur?
Men egentligen är han på rätt spår. Vi är alla med om olika saker som ger oss ärr. De är oftast inte lika synliga som Salmings ärr. Men ärren visar på erfarenhet, tuffhet och mod. Det som en gång var Salmings svaghet är nu hans styrka. Likadant kan det vara för oss andra också. Vi kan också använda våra ärr. Fast vi behöver inga reklamaffischer. Väl?
Tack Sis, ett intressant inlägg igen:)! Du är mästerlig på att använda liknelser. Ishockeyspelare blir ärrade och deras liv är ju som vi alla är egentligen, man gör samma misstag på nytt och på nytt, med liten variation ända tills man upptäcker varför man gör som man gör och då är det dags att se sig i spegeln, ordentligt. Man skaffar sig sina ärr, sliter upp dem på nytt nu och då, går vidare igen och så småningom så kanske man har lärt sig livets spel, sig själv och fått den erfarenhet som ger styrka, som tidigare var en svaghet. Det där är ju litet som att klättra på stegar eller i berg.:)
SvaraRaderaNär man har lärt sig, blivit tillräckligt ärrad, hittar man oftast andra vägar att gå.
För tillfället är min väg rätt enkelspårig. Via köket, genom vardagsrummet, in i sovrummet och så hopp i säng:)Duns!
Tack Karin!
SvaraRaderaDen här liknelsen är delvis lånad, men så bra att jag ville berätta den vidare :) Bra berättelser ska vidareberättas om man kan lära sig något av dem, tycker jag.
Ha det bra!