Längs skogsstigar och grusvägar

Var på länk ikväll igen. Skönt. Gillar att springa längs skogsstigarna och de små grusvägarna. Fick en hög dos av de berömda endorfinerna och tanken klarnade också.

Joggning är egentligen en superbra motionsform. Det kostar inte mycket, man behöver inte invecklad utrustning, man kan göra det var som helst, när som helst, ensam eller tillsammans med någon. Det som är svårast med att börja jogga är det första steget. Över tröskeln, ni vet. Sen är det bara att köra i sin egen takt, så långt man själv vill och orkar med sin personliga stil!

Att jogga tillsammans med någon kan vara riktigt trevligt. Fast man bör minnas att ta hänsyn till den andra. Anpassa sin egen fart till den andres fart. För hur kul är det egentligen om ens joggingsällskap springer 10 meter framför? Inte kul alls.

Joggar man tillsammans har man nån att prata med. Nån att vara rädd för björnarna tillsammans med. Nån som hjälper en att orka när man nästan inte orkar mer. Har man sällskap hinner man inte heller koncentrera sig på hur ont det gör. För ibland kan det göra ont att jogga, inte minst om man har skon full med sandkorn som irriterar.

Att jogga ensam kan också vara skönt ibland. Då kan man låta tanken fara fritt, man får fokusera på sina alldeles egna funderingar. Man får jogga i sin egen takt och så långt som man själv orkar. Man behöver bara tänka på sig själv och vart man själv är på väg en stund. Man får tid för sig själv och vem behöver nu inte lite egen tid mellan varven?

Summan av kardemumman denna gång? Att jogga är skönt och endorfiner är bra. Jogga tillsammans med någon ibland, gör det ensam ibland. Båda sorterna behövs :)