Spår

Har hittat ett intressant spår ute på motionsslingan. Två djupa fåror som går bredvid varann hela varvet runt. Det tog ett tag innan jag förstod vad som orsakat spåren. Men en morgon såg jag vad det var och jag kunde inte annat än le.

Det är en farbror med stavarna i händerna som promenerar på motionsslingan tidigt varje morgon. Han gör sina några varv och fortsätter sen med dagens göromål. Varje morgon går han på exakt samma ställe. Stavarna slår i och bildar djupa fåror. Fåror som man kan snubbla i om man inte är försiktig.

Tänk om alla som går med stavar skulle gå i farbrorns spår, tänk så djupa fårorna skulle bli då. Som mindre vallgravar, man skulle inte kunna ta sig varken till spåret eller ur det (sen man väl kommit dit).

Det kan väl vara lite likadant med tankebanor. Man fastnar så lätt i sina tankar. Kör på bara och tycker att man vet hur saker och ting är och skall vara. Missar kanske en hel del nya intryck just för att man fastnat i spåret. Det känns tryggt och bra att vara precis där man är. Kanske någon annan skadar sig just för att den råkat komma för nära tankebanan. Bara liksom ramlar och ligger pladask där.

Vem vill nu bli känd för att fastna i sina tankebanor? Tror inte det är många. Men ibland bara händer det att man fastnar och vet inte hur man ska komma loss. Då är det bra att ha ett lyssnande öra, som inte alltid håller med, ett bollplank. Någon som får en att tänka till. Eller varför inte en motionsslinga, där man med hjälp av endorfinerna lyckas ändra tankebanorna.
Det är kanske just det som farbrorn med stavarna sysslat med. Ändrat sina tankebanor. Och det har satt sina tydliga spår.