Välj rätt tempo!

Provade ett nytt jumppapass häromdagen. Ny ledare, nytt program och nya rörelser. Tempot var snabbt, så snabbt att mina långa armar och ben inte riktigt hann med. Det kändes rörigt och stressigt. Det var alldeles för brått. Hann knappt göra en rörelse klart innan det var dags för nästa. Sånt gillar inte jag! Det känns för ryckigt och knyckigt.

Jumppatanten sa att det sitter mellan öronen. Tempot alltså. Om man ställer in sig på att man ska hinna, så hinner man. Jag undrar nog, men säkert ligger det en sanning i det hon sade. Intalade mig själv att jag klarar det snabba tempot och det blev faktiskt bättre. Men jag kände ändå hela tiden att jag ”hafsade” mig igenom rörelserna. De blev inte gjorda helhjärtat. Hann helt enkelt inte.

På mitt vanliga jumppapass är tempot lite lugnare. Passet är inte på något sätt lättare, är säker på att det är lika effektivt som den snabbare jumppan. Tempot är bara ett annat. Armarna och benen hinner med, rörelserna kan utföras omsorgsfullt ända från början till slut. Det är ingen brådska, man bara följer musiken. Armar och ben jobbar men behöver inte stressa för att hänga med. Det är jobbigt men på ett bra sätt.

Att gå på olika jumppapass är som att vara i olika skeden av livet. Ibland är tempot så högt att man inte riktigt hinner med. Man ska hinna med barn, hem, hus, jobb och fritid med allt vad det innebär. Andra perioder är lugnare. Man hinner tänka efter och göra det man ska utan att stressa. Det är inte svårt att säga vilket som är trevligare och behagligare, eller hur?

Vilket jumpapass man än deltar i, eller vilket livsskede man än är i, har man ändå själv möjlighet att påverka tempot. Man kan välja att följa ledarens och den stora massans tempo. Med risk för att bli överansträngd eller att sträcka en muskel. Man kan också välja att följa sitt eget tempo, göra tio armhävningar när de andra gör tjugo. Man kan välja att städa huset varannan vecka istället för varje. Det handlar om val man kan göra för att underlätta så att man orkar med.

Man kan hamna i otakt med resten av gruppen, men det spelar inte så stor roll egentligen. Huvudsaken är att man håller igång enligt sina egna förutsättningar. Att man lyssnar till sin egen kropp och inte utsätter den för mer än den orkar med. Både när det gäller jumppapass och olika skeden i livet.