Uppåt väggen!

Om det är nåt jag är rädd för, så är det höga höjder. Jag blir alldeles darrig i knäna ren av att se nån annan som står på en stege. För att inte tala om hur jag darrar när jag själv står på en sådan. Stege alltså. Inte bara jag darrar, hela världen verkar darra. I mina ögon. Det är därför jag så sällan ses klättra på stegar och liknande otyg. Det känns inte bra helt enkelt.

Idag fick jag följa med ett gäng ungdomar till sporthallen. Den med klättervägg. Jag var där i egenskap av vuxen. Som moraliskt stöd. Ungdomarna skulle klättra.

Plötsligt fann jag mig själv iklädd en sele och fastbunden i ett band alldeles tätt intill klätterväggen, att jag aldrig lär mig. Bara att sätta igång och klättra. Det var inte så lätt. Det gällde att hitta bra ställen för fötter och händer. Annars blev det stop. Tänkte klättra en liten bit bara. En meter eller så. Man ska klättra enligt sina egna förutsättningar. Och jag tänkte att mina förutsättningar var att nå en och en halv meter på sin höjd.

När jag nått mitt mål på en och en halv meters höjd, ville jag ner igen. Det gick inte. Jag satt fast i ett band och den andre änden av bandet styrdes av min kollega som inte alls tyckte att jag skulle ner. Jag skulle få komma ner efter att jag varit upp med handen i taket. 8 meter upp. ÅTTA meter upp!! Det är jättehögt för någon som får svindel av att stå på en vanlig stol.

Bara att ta tjuren vid hornen och börja klättra uppåt. Ner skulle jag ju tydligen inte komma så där bara. Sände först kollegan några sura blickar, men han ignorerade mig totalt och började i stället ropa uppmuntrande ord, pusha och heja. Sökte ett nytt ställe för höger fot och sen gav jag mig tusan på att jag skulle nå toppen. Taket, alltså. Varje gång jag flyttade en hand eller en fot hördes hejarop nerifrån. Benen darrade, men jag kämpade på och gav mig inte. Till sist slog jag i handen i taket. Jag nådde mitt mål med flera meter till godo.

Man kan vara livrädd för många olika saker. Höjder, katter, spindlar. Allt. Inget. Men livrädd kan man vara. Den känslan har säkert alla känt nån gång. Ibland kanske man hamnar att stå öga mot öga mot det man räds mest. Då är det bra att ha det där stödet som pushar och hejar. För då törs man lite mer. Med andras hjälp är man faktiskt lite starkare. Och modigare. Även om det är man själv som ska klättra uppför den där klätterväggen.

Att ensam är stark, det är en myt. Stark är man när man vågar lita på andra och kan ta emot hjälp av dem. Men grovjobbet måste man själv göra. Annars kommer man ingen vart. Varken på klätterväggen eller i livet.