I kafferummet på jobbet är vi lyckligt lottade. ”Någon” bakar ofta något gott som vi doppar till kaffet. Det goda har rykande åtgång. Det mesta försvinner i ett nafs, förutom den allra sista biten. Och den ”sista biten” är ett fenomen i sig.
När den sista biten varit ett tag på godsaksfatet, delar någon den i två bitar. Den ena halvan försvinner någonstans. Den andra halvan väntar vidare och blir så småningom delad i två bitar. Igen. Den ena halvan försvinner. Och så delas halvorna vidare i pyttesmå halvor. Som blir till smulor och som till sist inte går att dela längre.
Den där sista smulan får sitta länge på fatet och vänta och vänta. Inget händer förrän någon förbarmar sig och slukar biten. Eller så får den har torka så pass att ingen vill ha den mer, och så åker biten ner i soporna.
Slår vad om att det är likadant på de flesta kaffebord häromkring. Den sista biten ska väntas ut, ingen vill ha den. Varför inte? Har ingen aning. Inte en susning, faktiskt. Har du?
Jag antar att alla som tittar på sista biten är lika sugna på den, men låter bli att ta den med tanke på de andra kaffedrickarna. Kanske någon av dem inte fått sitt söta kaffedopp ännu? Men ärligt talat. Om du ännu inte fått ditt kaffedopp, vill du då ha sista bitens halvas halvas halva? Tror inte det. Då kanske du hellre är utan? För vill man unna sig något gott, så ska det faktiskt vara gott och se gott ut, eller hur?
Så är det du som tar sista biten, se till att ta hela biten. Du gör faktiskt de andra en tjänst. Ingen annan behöver ha dåligt samvete för att han tagit den sista biten. Inte du heller, för den delen. Och ingen behöver vara den som måste äta den sista pyttelilla biten som alla andra skurit bitar av. Det finns bara vinnare.
Och är det så illa att någon helt lämnar utan, måste denna kanske komma lite snabbare till kaffebordet nästa gång. För kaffepauser med eller utan dopp behöver man, även om man är en inbiten tedrickare.
På vårt kaffebord brukar de där sista bitarna och kexen också finnas. Är det en bullabit så tar ngn till slut hem den åt hunden, eller så slängs den. Själv dricker jag mitt kokta vatten. Kakorna får jag äta först på julafton! :)
SvaraRaderaHej Sis! Ett tänkvärt inlägg som vanligt.
SvaraRaderaJag tror att det beror på något helt annat; jag har varit med om det så många gånger när vi serverar mat så det handlar inte enbart om goda kakor. Likaså är det med den sista potatisen, den sista gurkbiten, tomaten etc. Månne det har med något nedärvt speciellt samvete som gör sig påmint. En liten Luther som sitter på axlarna och som säger att du skall dela med dig åt andra eller så? Många har ju fått lära sig från barn att det är ohyfsat att äta slätt; inte din generation; inte min heller men före oss och så har det bara hängt med. Vi blir ju präglade av både det ena och det andra och det har blivit ett beteende. Vi inte ens vet varför vi gör som vi gör. Sedan tror jag också att det beror på var man bor i dagens läge.
Kanske jag har helt fel, men beteendet har jag sett många gånger, litet beroende på var folk kommer ifrån. Storstad eller landsbygd. Olika kulturer. Storstadsmänniskan tar för sig och lämnar ingen kakbit.
En generalisering som säkert också har undantag, naturligtvis.
Men jag lovar, jag tänker äta upp sista kakbiten när vi träffas nästa gång! Om jag hinner före dig!
kramar från strandkanten
Funderade också på om det ev skulle kunna vara Jantelagen som gör sig gällande? Fast Jante kanske är lite släkt med Luther, vad vet jag?
SvaraRaderaIntressant fenomen, hur som helst :)
Karin, jag känner mig utmanad och jag antar utmaningen!
Kramar från landbacken