På första parkett

Satt häromdagen på första parkett och lyssnade på Vasa stadsorkester. Vilka ljuva toner som kom ur instrumenten uppe på scenen! Man kan inte annat än bli rörd långt in i hjärteroten.

Alla dessa musiker övar på sina instrument. Sitter där i sin ensamhet och övar och övar i timmar. Varje dag. Målet är kanske att hela tiden bli bättre och bättre, att kunna styckena till fulländning. Kanske målet är att bli ”bäst”, vad vet jag? Och fastän det handlar om duktiga, erfarna musiker så spenderar de ändå otaliga timmar på att just öva. De övar varje dag fastän de redan är duktiga.

Fascinerande egentligen, alla orkestermedlemmar kunde ju också kallas individualister. De har sitt eget instrument, sina egna noter. De övar oftast enskilt och varenda en av dem är så duktig på sitt instrument att de skulle kunna göra sina egna solokonserter. Men det mest fascinerande är ändå att alla dessa individualister kan spela så vacker musik tillsammans. Det är inte lätt när allt kommer omkring. Det krävs nämligen att man kan lyssna på andra, lyssna på sig själv och sist men inte minst, att man kan lyssna på dirigenten. Det är inte så lätt alla gånger, det vet jag av egen erfarenhet :)

För oss alla gäller det att lära sig spela livets instrument (eller kanske det handlar om livets konsert?). Det gäller att få ett flyt i sitt eget instrument. Att tänka efter hur man själv vill ha det. Att fundera vad man vill göra, vad som är viktigt just för mig, vilka värderingar som är viktiga för just mig. För att lära sig spela sitt livsinstrument behövs eftertanke. Och till det behövs det tid. Egen tid. Tid att reflektera. Tid att ventilera. Tid att träffa vänner över en kopp rykande hett kaffe. Med mycket mjölk i.

När vi samspelar med andra måste vi ta hänsyn till varandra. Annars fungerar det inte. Vi måste lyssna på varandra, men också på oss själva. Hur låter jag när jag spelar med de här människorna? Ska jag höja eller sänka? Eller måste jag helt byta orkester? Vill påstå att även om det är viktigt att lyssna på andra, så är det ännu viktigare att lyssna på sig själv.

Alla orkesterspelare behövs. Ibland framträder violinerna, ibland bläckblåsarna. Ibland har slagverken eller träblåsarna paus. Men alla behövs och alla har rätt att göra sin stämma hörd.